Copy Charlotte.se extreme makeover!

Trummor och fanfarer! Kanske rentav lite fyrverkeri! I dag är det en stor dag på Copy Charlotte. Det är nämligen så att min nya sajt gör entré. Och får jag säga det själv så tycker jag att den har fått sig en rejäl ansiktslyftning. En extreme webbsite makeover av rang för att slå på den stora trumman.

Designen i all ära, men jag kunde aldrig ha klarat det utan en snitsig kodare. Och ibland har man tur i livet, jag fick nämligen kontakt med en kille som kan det här med html, css och annat som tyvärr ger mig ångest. Den skånebaserade klippan Adam Cristea. Det är inte att jag inte tycker att det här med webben är spännande, det är bara så att jag under åren har utvecklat en allergi mot kod. Då är det tur att det finns andra som kan det här.

Och min happy helper har varit fantastiskt hjälpsam och flitig. Jag kunde aldrig ha klarat dig utan dig, Adam. Grymt jobbat! Eftersom det är förmiddag kan jag ju inte skåla i champagne, men jag höjer en välputsad kaffekopp för vårt fina och effektiva samarbete. Nu ska jag se till att Copy Charlotte.se verkligen syns därute i reklamvärlden och gör sitt jobb med att marknadsföra mig ordentligt.

———————————————————————————————

Svänger
Ingenting kan svänga mer än att jag fått till en ny sajt i dag.  

Svänger inte
Att jag inte lyckas hitta ett tjusigt tema som gör den här bloggen rättvisa. Sökandet efter det perfekta utseendet går vidare.

Mitt liv styrs numera av ett färgglatt Excel-ark

Måndag morgon. Då har varje reklambyrå av rang ett måndagsmöte för att lägga upp veckans arbete. Så även Copy Charlotte – även om mötesdeltagarna blir ytterst få och möteslokalen blir någonstans mellan mina öron. Fördelen är att fikat blir väldigt billigt, nackdelen att dialogen blir väldigt enkelriktad om jag inte ser till att tillfälligt skaffa mig en kluven personlighet.

Schizofren eller ej, det sägs ju att målinriktat arbete är grejen så därför försöker jag ha ett måndagsmöte med mig själv varje vecka för att dra upp ett par handfasta riktlinjer. Ekonomichefen har jag ju sagt upp och – som det så populärt heter – outsourcat den verksamheten så nuförtiden behöver jag bara klyva mig själv till chefen, marknadschefen, försäljaren, admininstratören och kreatören. Alla är de ytterst envisa typer som strider för sitt eget område och aldrig tycker att det sker tillräckligt mycket just där. Suck.

Men hur stridslystna alla de olika rollerna än är så är det ju den allsmäktige chefen som bestämmer. Och i dag kom hon dragandes med något nytt. Ett färgglatt Excel-ark med alla veckans mål klart och tydligt uppställda och mätbara. Bara att köra på och sätta ett tillfredsställande kryss när målet är uppnått. Kreatören tyckte förstås att detta stelbenta och uppstyrda tilltag kändes besvärligt, men det är bara för henne att ställa sig i ledet, om än tjurigt. Ibland måste sådana typer helt enkelt hållas kort.

Så från och med i dag styrs mitt yrkesliv av ett färgglatt Excel-ark med mätbara mål som flåsar mig i nacken. Morot eller piska? Den som lever får se.

———————————————————————————————

Svänger
Att återse gamla vänner. Hädanefter ska jag ta tag i sånt oftare.

Svänger inte
Spårvagnen som efter att en tjej sprungit så att hon till och med ramlade körde iväg när hon var två meter ifrån vagnen. Dålig stil.

Den bästa sortens kunder

Ombyte förnöjer brukar man säga. Och nuförtiden har jag utökat min sysselsättning till att inte bara komma med kommunikationsidéer och skriva copy, utan också hjälpa företag att ta fram varumärkesplattformar. Det är mycket intressant det här med varumärken. Alltför ofta vet företag inte ens vad de står för, vilka kärnvärden de har. Och då blir det väldigt svårt att sedan hitta ett budskap i kommunikationen som de känner att de kan stå för. Det går inte att landa på rätt ställe om man inte ens vet var man ska landa någonstans.

Den senaste kunden jag jobbar med, ett företag inom produktion av inredningslösningar, fick i dag se vilka kärnvärden vi rekommenderar dem att ladda sitt varumärke med och vilken positionering på marknaden de bör satsa på. Och de köpte i princip hela rasket rakt av! Fast det innebär ett ganska omfattande arbete för att erövra denna marknadsposition så är de helt med på noterna. Det är sådana kunder som jag gillar! Sådana som satsar, vågar, gasar på. Jag hoppas vi lyckas för då kommer det här djärva företaget att lämna konkurrenterna långt bakom sig i framtiden. Mod belönas.

En svala gör ingen sommar, men en nöjd kund gör sannerligen en finfin fredag. Och nu tar vi helg.

———————————————————————————————

Svänger
Otippat nätverkande på spårvagnen.

Svänger inte
Lömska isfläckar som fegt gömmer sig under snön.

Reklamnördens ultimata examensprov?

Helgen står för dörren och då brukar ju många människor passa på att ta det lugnt och koppla av med både trevliga och utmanande intellektuella prov. Som ett söndagskryss eller sådant där för mig obegripligt Suduko. För reklamnörden är en betydligt hetare helgklurighet att i detta tre minuters YouTube-klipp för den brittiska reklamutmärkelsen Creative Circle där det enligt uppgift ska finnas 80 referenser till brittiska reklamfilmer.

Jag har hittat en del, men inför uppgiften att hitta 80 stycken kapitulerar jag. Nog för att jag har ett nästintill nördigt intresse för allt som har med reklam att göra, men för den här utmaningen krävs det en reklamnörd som spelar i en helt annan liga. Lycka till den som vågar sig på’t. Själv får jag nöja mig med ett söndagskryss istället.

———————————————————————————————

Svänger
Att jag äntligen tagit tag i min LinkedIn-profil. Inte så kul sysselsättning, men nu är det gjort.

Svänger inte
Birgitta Ohlsson-debatten. Kan inte alla tyckare och förstå-sig-påare bara låta henne göra som hon vill.

Halleluja, fotoförbannelsen verkar äntligen vara bruten!

En situation som jag alltid har tyckt varit jobbigt är när jag ska bli fotograferad. Oavsett om det gällt skolfotot (med ångesten över att man måste se bra ut i skolkatalogen) eller en ”nu-sitter-vi-ute-och-äter-i-sommarsolen-bild” så tycker jag inte alls om det. Den enda gång som jag utan protest blir fotograferad är på fester, vad det nu kan bero på …

Jag blir helt enkelt inte bra på kort. Ibland har det berott på personen som håller i kameran, det finns så många människor därute som ska vänta och vänta innan de tar den förbaskade bilden. Vad väntar de på liksom? Motivet blir inte bättre. Andra gånger – förmodligen de flesta - har det berott på att mitt ansikte passat på att förvrida sig precis i fotoögonblicket – annars går jag ju omkring på gatan som en människa med ett helt normalt utseende. Och jag vill även hävda att det ibland är utrustningens fel. Speciellt när det gäller min egen lilla digitalkamera kan jag helt enkelt inte se bra ut. För ett par år sedan bekräftades detta en gång för alla av mitt lilla USA-hemmaboende kusinbarn som efter det tionde försöket att få en bra bild på honom och mig sa med en fyraårings brutala ärlighet: ”You look funny in every picture!”. Tack för den.

Häromveckan var det dags för en ny ångestsituation – jag var helt enkelt tvungen att fixa ett par snygga bilder av mig själv att använda i diverse marknadsföringssammanhang. Mendå skedde ett under. Jag bad min kontorskompis Johan Erlandsson, som jag tycker är en riktigt duktig fotograf, att plåta mig och tror ni inte att killen lyckas få ihop ett helt gäng med bra bilder! Inte bilder som jag tycker är okej, utan som jag faktiskt är väldigt nöjd med. Kanske är förbannelsen bruten nu.

Tack, Johan! Allt du behöver göra nu är att skaffa dig en liten rolig gul fågel att ha på axeln så är du en komplett fotograf. Och ni som läser det här tycker jag ska kolla in Johans fina community för grön omställning, Ecoprofile.

———————————————————————————————

Svänger
Att min verksamhet tar ett steg framåt varje dag. Det är så roligt när det händer grejer.

Svänger inte
Carolas försök att med stöd av jordbävningen på Haiti förutspå jordens undergång. Suck åt det och framför allt suck åt att Aftonbladet toppar med eländet.

Reklam avnjuts i dessa tider bäst i soffan

Egentligen borde jag kanske vara glad över att få se en mängd snö som inte skådats sedan barndomen. Glädjas över detta lilla sundhetstecken från vår växthuseffekterade planet. Om nu detta vinterinferno inte bara är ytterligare ett bevis på att vädrets makter numera inte kan sköta någonting sansat – att det alltid ska överdrivas. Vad hände med lagom är bäst?

Hursomhelst, en vanlig promenad utomhus är numera inte ett småtrevligt nöje där man nyfiket kan titta på saker man passerar utan ett koncentrationsprov av rang där man ständigt tvingas stirra ner i marken för att identifiera nästa lömska isfläck. Samtidigt som man försöker titta lite i ögonvrån för att inte gå rakt in i någon medmänniska.

Och dessa ovärdiga, rentav olagliga (som en äldre dam sa till mig i trapphuset på kontoret), förhållanden inbjuder inte direkt till någon spaning efter reklam på stan. Istället får jag använda mig av Resumé och andra källor som serverar mig finfina reklamkampanjer när jag sitter tryggt hemma i soffan utan risk att stå på näsan. Som den här kampanjen, signerad Milk, för att locka ungdomar till Göteborgs konstmuseum.

Besökarna kan skicka sms till pratbubblorna och på så sätt få de olika konstverken att ”prata”. Jag tycker att idén är djärv och riktigt, riktigt bra. Helt rätt tänkt för att försöka locka kidsen till ett ”tråkigt” konstmuseum och det ska bli intressant att se vad folk skickar för sms, hur strängt det filter som censurerar – för jag antar att ett sådant krävs – kommer att vara. Jag känner mig sugen på att själv gå dit att titta. Och en eloge till kunden som vågar använda sig av den här idén också – det är sådana modiga kunder man som reklamare vill ha. De som vågar sig på något som sticker ut. Sammanfattningsvis: Tummen upp!

——————————————————————————————— 

Svänger
Kvällens föreläsning om varumärken på Stadsmuseet. Gillar ADA som fixar till sådant där.

Svänger inte
Mina stela leder som inte klarar att spontant gå ner i spagat efter att ha överraskats av en dold isfläck.

Tadaa! Bloggaren som tillfälligt tryckt på pausknappen har återvänt!

Oj, oj, oj vilket katastrofalt dåligt bloggande den senaste tiden. Skämmes, rent ut sagt. Men jag får skylla på att Copy Charlotte just nu är en kokande gryta, det händer mycket i företaget, och därför har påhittigheten och inspirationen inte räckt till för den här bloggen. Det ska bli ändring, det lovar jag.

Ni vet kanske hur det brukar vara när hjärnan jobbar för högvarv hela dagarna. När man sedan, halvt slutkörd, ska ta det lugnt så orkar man inte läsa några tegelstenar av Kafka eller se någon film som kräver någon som helst tankeinsats – allt man orkar med är en Kalle Anka-tidning och Sällskapsresan del whatever. Eller något i den stilen. Samma sak har det varit med mina reklamanalyser den senaste tiden, jag har inte orkat med mer än smålustiga grejer som den här:

I Resumé kan man läsa om att Friskis & Svettis reklamkampanj har drabbat det stackars gatuköket Åsögrillen i Stockholm på ett ganska brutalt sätt. Friskis & Svettis vill få folk att motionera mer i vardagen och föreslår därför på affischen att den som är korvsugen ska välja en annan grill som ligger 11 minuters promenad bort. Åsögrillens ägare har tydligen inget emot detta tilltag, förhoppningsvis har inte verksamheten drabbats alltför hårt, och jag tycker att kampanjen i all sin enkelhet är rätt så fiffig. Och förhoppningsvis bidrar den även till att Stockholms sammanlagda kalorimängd minskar.

Så, det här blev i alla fall ett livstecken från en bloggare som tillfälligt tryckt på pausknappen. Nu ska det blir skärpning så på återseende inom kort.

———————————————————————————————-

Svänger
Den nya komediserien Solsidan på TV4. Svenska komediserier är sorgligt ofta dåliga, men den här verkar vara riktigt bra. Härligt!

Svänger inte
Spårvagnschaufförer som ser en komma springande, behåller dörrarna öppna för att inge hopp, men när man är ett par meter från vagnen stänger dem, retsamt plingar till och kör iväg. Jag tycker det är lumpet gjort.

Hälsa soulhimlen från mig, Teddy

År 2009 förlorade vår planet sorgligt nog flera giganter. Musiken förlorade kungen av pop, den svenska musikjournalistiken sin gigant Lennart Persson och i reklamhimlen sitter numera copymästaren Jan Cederquist och tittar ner på oss som fortfarande sliter vårt hår för att få fram kommunikationsmagi med hjälp av endast 28 bokstäver.

Och i dag läser jag att ännu en av mina hjältar, soulsångaren Teddy Pendergrass, gått ur tiden. Bara 59 år gammal. Med alla sina fantastiska låtar hade den gamle Harold Melvin & The Blue Notes-sången Teddy inga problem att passera mitt hårda ”It don’t mean a thing if it ain’t got that swing”-filter när jag fick nys om honom under mina största soulslukarår.

”If you don’t know me by know”, ”Don’t Leave Me This Way”, ”Bad luck”, ”The Whole Town Is Laughing At Me”, ”Love T.K.O” – listan kan göras lång. Men finast av dem alla är den fantastiska ”Wake Up Everybody”. Och texten känns lika aktuell i dag som 1975. 

Tack för din insats, Teddy. Hälsa soulhimlen från mig.

———————————————————————————————

Svänger
Dagens föreläsning om att arbeta i nätverk med Pelle Mårtensson som driver den finfina sajten CV-skolan.

Svänger inte
I dag igen: alla hemskheter på Haiti.

Reklam för mitt nya bloggprojekt!

Det här med medieköp när man vill göra reklam är ju inte direkt billigt så då är det tur att jag har en egen blogg där jag kan göra så mycket gratisreklam jag vill.

I dag vill jag därför slå på stora trumman för mitt senaste och just nu roligaste projekt, bloggen ”Karriärkvinnorna mejlar”, som jag skriver tillsammans med min skarpa vän och numera bloggkollega Maria. I den blogg möter du bloggosfärens tveklöst bittraste karriärkvinnor, de fiktiva karaktärerna Katarina Franzén och Lena Wallin, som dagligen mejlar till varandra om tillkortakommanden i karriären, hopplösa kollegor och fiaskon i privatlivet.

                

Katarina, 42 år, är en mellanchef på ett stålföretag som inte fått avancera på tio år, är olyckligt gift med en otrogen make och har två försummade barn. Nyligen har hon fått retstickan från mellanstadiet som sin nya chef eftersom han tillhör familjen som äger företaget. Denne odugling som spenderar större delen av sin tid dreglande över receptionisten har nu ytterligare minskat Katarinas möjligheter till avancemang.

Lena, 41 år, är chefredaktör på en landortstidning, frånskild och har två barn som hon får större delen av ansvaret för. För att stå ut med att chefa över en i hennes ögon totalt inkompetent redaktion och den 82-årige ägarens ständiga inviter ser hon till att unna sig en princesstårta lite för ofta.

Aktuellt just nu är att Katarina under påverkan av alltför många lakritsshots under leken ”Sanning eller konsekvens” tillsammans med kontorets unga receptionists tjejgäng råkat erkänna att hon, visserligen som ett skämt, bombhotade jobbets julfest för två år sedan. Nu hoppas hon innerligt att ingen minns vad hon sa. Lena har även hon försatt sig i en prekär situation genom att när hon skulle spela hjälte och rädda kommunalrådets utställningskatt från ett högt träd tyvärr hade yngste sonens kalsonger med Lille Skutt på sig. Och bilderna, samtliga tagna underifrån, på tidningens förstasida och i kollaget inne i tidningen visar det mesta …

Läs mer om vänninorna HÄR. Och vill ni ha två nya kompisar på Facebook kan ni lägga till Katarina HÄR och Lena HÄR.

Den här bloggen ska bli en del av ett kul projekt som jag har på gång, mer om det kommer framöver. Så, slut på gratisreklamandet för den här gången.

——————————————————————————————–

Svänger
Att den vackra snön fortfarande ligger kvar. Känns inte som om jag upplevt något sådant liknande sedan jag var 5 år.

Svänger inte
Skalvet på Haiti. Stackars, stackars människor.

Sir Duke kickar igång 2010 åt Copy Charlotte

Äntligen tar Copy Charlotte tag i den här försummade bloggen. Jag tyckte mig vara förtjänt av en längre bloggpaus under det smatterband av helger och röda dagar som passerat, men nu är det sannerligen dags att ta den in i 2010-talet. Och vem kan bättre kicka igång bloggen ”It don’t mean a thing if it ain’t got that swing” än Mr Duke Ellington med sitt maffiga storband:

Gammal jazz när den är som bäst. Och pampigheten är avklarad. Nu kör vi!