Michael in memoriam

Igår vaknade jag av klockradion kl 05.50 – en helt okristlig tid, men nödvändig om man ska företa sig en 90 mil lång bilutflykt. Och det första jag hörde var att Michael Jackson är död. Död! Med tanke på klockslaget var jag halvt i koma och tror därför att jag hört fel. Men det hade jag inte. Ett mycket tråkigt besked. Michael har ryckts ifrån oss alldeles för tidigt, han hade så mycket mer att ge. Egentligen skulle jag ha skrivit detta inlägg igår, men med tanke på hur mosad i huvudet jag var efter gårdagens biläventyr hade texten blivit ytterst kvalitetsundermålig. Inte alls värdig en musikkung.

michael jackson

En kung av musik. En kung av pop. Framför allt en kung av popsoul vill jag hävda. Så många fantastiska låtar som kommit från denne man. Han må ha vissa tvivelaktiga fritidsintressen – sanningshalten i mediernas skildringar av dessa kommer vi aldrig att få reda på – men hans unika talang och hans fenomenala bidrag till världens låtskatt kommer ingen kunna ta ifrån honom. Någonsin. Han kommer på något sätt att finnas för evigt.

Och det kan inte ha varit lätt att heta Michael Jackson. Att som barn bli misshandlad av sin far och sedan inkastad i rampljuset redan som sexåring skulle göra vem som helst uppfuckad. Han fick aldrig uppleva någon barndom – den förlorades i sång, dans och misshandel. Och jag tror att Andres Lokko har rätt i sitt resonemang i Svenska Dagbladet – att Michael på något sätt försökte leva sitt liv baklänges. Eftersom han som barn tvingades in i en vuxen yrkesroll gjorde han sedan allt för att återskapa sin förlorade barndom.

En strävan som ju fått honom att framstå som ett freak. Jag minns min första Okej-tidning, tror att det kan ha varit 1989. I den fanns en jämförelse om vem som var konstigast av Prince och Michael Jackson. Jag har för mig att Michael gick segrande ur striden. Artikeln framställde hans liv som en freakshow och mitt 10-åriga jag läste fascinerat. Vilken knäppskalle! Oavsett hur mycket som var sant måste det ha varit fruktansvärt för detta barn fångat i en vuxens mans kropp att leva sitt liv i rampljuset och ha ett massivt mediadrev i släptåg vart han än gick.

Senast Michaels musik räddade min kväll var när jag var på en bröllopsfest som begåvats med en eländig DJ med förkärlek för mestadels kängpunk. Till slut hade människan i alla fall vett att slänga på Beat It så jag äntligen fick ta några glädjefyllda danssteg på det partajet. Då gjorde du min kväll, Michael.

Den enda hyllning jag kunde ge dig igår var att jag spelade dina största låtar på bilsteron. Och sjöng med för full hals. Din musik kommer alltid att finnas med mig. Tack. Det hade varit fint att se dig ta revansch i London, även om jag inte skulle uppleva det live. Var du än är nu hoppas jag att du fått frid.

——————————————————————————-

Svänger
För stunden ”Man In The Mirror”.

Svänger inte
Det bråk om Michaels arv och förmodligen barn som nu kommer att sätta igång. Känns som om det kan bli en smutsig historia.

Published in: on 27 juni 2009 at 17:45  Comments (1)  
Tags: , , ,

The URI to TrackBack this entry is: https://copycharlotte.wordpress.com/2009/06/27/michael-in-memoriam/trackback/

RSS feed for comments on this post.

One CommentLämna en kommentar

  1. dare dorm password

    Michael in memoriam | It don’t mean a thing if it ain’t got that swing


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: