Way out west – en reflektion från en f.d. festivaloskuld

”Hej, jag heter Charlotta och har aldrig besökt en musikfestival”. Så har det låtit när jag gått på mina möten på AA, Anonyma Avvikare. Trots att musik är något av det viktigaste i mitt liv har jag år efter år skippat Hultsfred, Roskilde, Emmaboda och allt vad de heter. Stockholms jazzfestival har jag i och för sig besökt ett flertal gånger, men det har inte känts som om denna vuxentillställning riktigt räknas. Därför kändes det nu i helgen som om Way out west brutalt tog min festivaloskuld.

Ett alla tiders arrangemang det där. Och bäst av dem alla var, helt väntat, denne herre:

olle ljungström

Olle Ljungström. En av mina absolut främsta hjältar på den svenska musikscenen – och minst halva anledningen till att köpte biljett till helgens musikfest. Denne estradör gjorde en lysande konsert med en hitkavalkad av sällan skådat slag – precis ett sådant publikfrieri som jag hoppats på. Och Olle, nu hyfsat återställd från sina fotskador, visade att käpp är en mycket underskattad accessoar på en scen. Likt ett trollspö använde han den till att fullständigt trollbinda åtminstone mig. Och eftermiddagens bästa kommentar var, som svar på tal, till någon tjomme som ropade låtönskningar:
– Det här är en konsert, ingen hotellbar där man önskar låtar hur som helst.
Touché!

En annan akt som kom högt på listan var Robyn – en av Sveriges absolut bästa entertainers. Även hennes konsert var en underbar hitkavalkad och ett av hennes tilltag kan vara det coolaste som gjorts på en svensk scen på åratal:

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med mitt livs första riktiga festivalbesök. Jag har upplevt scenisk magi, lervälling, ytterst oprisvärda festivalhamburgare och öldrickning i ösregn (görs med fördel till en trevlig upplevelse med kvalitetsregnponcho från Åhléns). Jag återkommer alla gånger nästa sommar och årets fem-i-topp ser ut så här.

1. Olle Ljungström – för att han är Olle.
2. Robyn – främst för en konfettiregnande With Every Heartbeat med Kleerup på ett sådant där fränt ”gitarrpiano”.
3. Lily Allen – för hennes svängiga jazzlåtar som jag gärna skulle sett fler av.
4. Amadou & Mariam – för ett fantastiskt sväng och ett oväntat dansbattle.
5. Band of Horses – för fina låtar av coola och skäggprydda män.

———————————————————————————————-

Svänger
Tröstprisdansandet på Skål efter att tanken om att komma in på någon av Way out west-klubbarna efter festivalen brutalt smulats sönder.

Svänger inte
Att man, för att ha en chans att komma in på klubbarna, tydligen måste lämna Slottsskogen långt innan sista bandet spelat klart. Ordna upp detta, arrangörer!

Published in: on 17 augusti 2009 at 15:32  Comments (3)  
Tags: , , , , ,

The URI to TrackBack this entry is: https://copycharlotte.wordpress.com/2009/08/17/way-out-west-en-reflektion-fran-en-f-d-festivaloskuld/trackback/

RSS feed for comments on this post.

3 kommentarerLämna en kommentar

  1. well way out west är heller ingen festival, så du har festivaloskulden kvar.

  2. Hej, jag var inte på WOW men är ett stort Lily Allen-fan och undrar vilka låtar hon sjöng, som du menar var jazzlåtar?

    • Hej, jag är ingen expert på Lily Allen, har inte lyssnat så mycket på henne innan WOW. Men en av de jazziga låtarna var i alla fall ”He Wasn’t There”, resten kände jag tyvärr inte igen. Så bättre än så kan jag inte svara dig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: