Har radioreklamen ryckt upp sig?

Eftersom jag inte gillar väckarklockssignaler använder jag klockradio för att komma ur sängen på morgonen. Inte den hetaste prylen på 2000-talet, men den gör det bästa av en dålig situation som ju uppstigandet för det mesta är på vardagarna.

Av någon anledning, kanske ren lathet, har jag en av de kommersiella radiokanalerna inställd. Det är ju inte speciellt jobbigt att vrida på en tuning-ratt så jag vet inte varför jag inte byter då jag verkligen inte klarar av den musik de spelar där. Det som ska föreställa den bästa musiken just nu får mig att likt en riktigt taggad Jeopardy-deltagare slänga mig på snooze-knappen så fort jag hör tre-fyra toner ur låtar av Takida, Pink, Daughtry och allt vad de heter. Takida verkar de för övrigt spela ungefär varannan låt, men det kanske är inbillning.

Från Takidas radioskval är hoppet inte långt till radioreklam, i mitt tycke lite av reklamvärldens styvbarn. Jag har många gånger svårt för den. Med sina käcka jinglar, många gånger helt poänglösa, förstår jag faktiskt inte hur reklamspottarna attraherar konsumenter. Men det gör de uppenbarligen eftersom företagen fortsätter att annonsera. Antingen har folk annorlunda syn på bra reklam än jag eller också vinner radioannonser i längden på sin innötningsteknik.

Och radioreklamen har ett mått av fåneri som jag inte har sett i samma utsträckning hos  något annat medium. Inom radioreklamen verkar målet väldigt ofta vara att satsa på Lotto Åke-stilen (ni minns väl tönten från tv som vann på lotto och plötsligt vågade mopsa sig mot sin chef?).

I radioklassen går töntpriset just nu till First Hotel Grand i Alingsås som låter någon med en märklig, näst intill störd, röst tala sig varm om anläggningen. Helt obegripligt. Och reklamen har gått under lång tid nu. Kan någon ansvarig för det här hotellet vara så snäll och tala om för mig hur ni har tänkt här.

Men i morse hörde jag för en gångs skull en reklamspot som fick mig att haja till och tänka att det här var ju inte så dumt. I min sömndruckenhet lyckades jag inte memorera vad det var reklam för, men när jag sedan läste Dagens Media fick jag svaret. Det är Göteborgs Energi som kampanjar för att hjälpa företag och fastighetsägare att förstå omfattningen av deras tjänster. Det ska tydligen ske på ett humoristiskt sätt och de lyckades de ju hyfsat med när det gäller radiodelen i alla fall. Tror jag – jag var ju hälften människa hälften zombie vid tillfället då jag hörde den. Så jag kanske kommer ångra det här inlägget när jag hör den vid mina sinnens fulla bruk.

Hursomhelst, det var trevligt att höra något annat än den vanliga gröten av larviga jinglar. Lite hopp för radioreklamen. Vi får se om jag ger den en ny chans i morgon eller om jag istället rattar in P3.

———————————————————————————————-

Svänger
Att jag ska åka till huvudstaden imorgon. Kommer bli fint.

Svänger inte
Hysterin i media kring Svenska Hollywoodfruar. Men Anna Anka är fortfarande det roligaste namn jag hört.

Annonser
Published in: on 17 september 2009 at 17:25  Kommentera  
Tags: , ,

Bakåtsträvare eller räddhare?

En jobbig sak med mig är att jag ofta är lite avvaktande, låt oss till och med benämna det som rädd, för nya saker och företeelser. I stort sett varje gång jag köper något nytt sådant där ”tekniskt” får prylen i fråga spendera ett par dagar i sin kartong innan jag välkomnar den som en del av hushållet.

Videon (ni kommer väl ihåg den där grejen som man stoppade VHS:er i), espressomaskinen, mobiltelefonen – alla har de fått samma ovälkomnande behandling. Det handlar inte om att jag är oteknisk – jag kunde minsann programmera vidon och mina espresso smakar finfint. Det handlar inte om att jag är en bakåtsträvare. Jag vet ärligt talat inte vad det beror på. Kanske är det bara så att människan ibland helt enkelt är märklig.

Det här beteendet har jag nu märkt när det gäller ytterligare en företeelse: Västtrafiks nya kontoladdning. En nyhet som ju utlöst en orgie i gnäll, fruktan och protester under sensommaren och hösten. Själv har jag hållt mig avvaktande, faktiskt inte yttrat ett enda okvädesord, men i hemlighet förbannat den dag då de gamla hederliga 100-korten inte längre finns till försäljning. 

Dessutom är jag egentligen rätt skonad från detta nya, okända, läskiga – jag åker ju i stort sett kollektivt endast inom Göteborg. Men då och då åker jag till min fars sommarhus på Orust och då blir det genast skarpt läge. Kontoladdning i kombination med resa över flera zoner. Kollektivtrafikresandets examensprov. Jag bävar. Men Västtrafik verkar i alla fall ha tagit till sig resenärernas förfäran efter som de för närvarande bedriver en upplysningskampanj både på och utanför sina fordon.

nya kontoladdningen västtrafik

Är detta vad som ska dämpa oron hos en hel stads befolkning? Lite skyltar! Vad sägs om att ställa oss på led utanför närmaste läkarmottagning och ge oss lugnande istället?

Men okej då Västtrafik, det känns faktiskt lite bättre nu. Lite. Kanske att jag nu vågar ta mitt kort, ladda lite pengar på det och ta bussen till skärgården. Någon gång efter 30 november. Det är då 100-korten verkar gå i graven.

———————————————————————————————-
Svänger
Pojkar i åttaårsåldern som har t-shirtar med budskapet ”My idea of social studies is going to parties”. Jag finner det underhållande. Nästa gång hoppas jag se en knatte med tröjan ”Öl byggde denna vackra kropp”.

Svänger inte
När ovan nämnda pojke tillsammans med sina, vad det kändes som, hundratals skolkamrater ska med samma spårvagn. En spårvagn där jag sitter.

Published in: on 17 september 2009 at 11:38  Kommentera  
Tags: , , ,