Från Gävles stortorg till Stockholms nöjesvärld – mitt 00-tal

Nyårsafton 1999. Det dramatiska millenieskiftet stod för dörren – ingen visste vad datorna skulle ställa till med för sattyg när klockan slog tolv. Men det hände ju som vi alla vet ingenting. Jag befann mig på Stortorget i Gävle. Där och då visste jag ju vad  jag höll på med, men för övrigt inte. Jag hade svepts med av IT-yran och hade tänkt bli ”någonting med data”. När jag sitter här tio år senare förstår jag inte hur jag tänkte och med facit i hand är det tur att den där IT-kraschen kom – jag hade inte blivit en speciellt bra datanisse. För det var inte det jag brann för.

Mitt 00-tal kan nog sammanfattas som att gå helt vilse och ha roligt under tiden. Efter IT-fasen provade jag på en massa annat utan att hitta hem. Projektledning, försäljning, paragrafrytteri och allt vad det var. Men det kändes alltid fel på något sätt. Som att min plats i livet var någon annanstans. Det var inte lätt att till slut bryta upp från tryggheten, men 2008 gjorde jag det. Jag såg till att bli copywriter – det som jag äntligen insett var det som fick mig att glädjedansa.

Många steg senare sitter jag nu med mitt egna företag Copy Charlotte och även fast egenföretagarlivet inte alltid bjuder upp till dans känns det ändå fantastiskt. Framför allt att jag får göra det jag tycker är allra roligast – att skriva. Tolvslaget ska firas med mitt favoritband Fibes, Oh Fibes! på scenen och jag hoppas att det sätter tonen för både året och 10-talet. Ett 10-tal som ska bli mitt.

Du som läser det här, hoppas du får ett fantastiskt 2010. Nu går Copy Charlotte på fest!

———————————————————————————————

Svänger
Fest, nytt år och Fibes, Oh Fibes! – den ultimata kombinationen.

Svänger inte
En sådan här går får detta utgå. Ikväll ska allt svänga!

Published in: on 31 december 2009 at 16:01  Kommentera  
Tags: , , ,

God jul önskar Copy Charlotte

Ja, så blev det jul igen då. En tid för att ladda batterierna så att år 2010 blir något alldeles extra. Jag vill önska mina bloggläsare en riktigt fröjdefull jul med lugn, ro och riktigt mycket bjällerklang.

———————————————————————————————

Svänger
Att det är jul – och det är ju, som alla vet, kul.

Svänger inte
Att jag fortfarande inte köpt alla julklappar. Bara att vässa armbågarna och ge sig ut i vimlet.

Published in: on 23 december 2009 at 15:02  Kommentera  

Min krönika i KungsbackaNytt

”Jag är inte bara tandläkare, jag är mamma också”. Minns ni den otäcka reklamfilmen med den obehagliga kvinnan som pratade sig varm om någon tandkräm? Oavsett kvaliteten på den reklamen så har den frasen etsat sig fast i alla fall mitt minne. Och i dag kan jag använda den själv: Jag är inte bara copywriter, jag är krönikör också.

I mitt arbetsliv har jag av någon anledning ofta haft anknytning till Göteborgs kranskommuner. Jag har haft kontorsjobb i både Partille och Lerum och nu skriver jag krönikor för Kungsbackas tidningsstolthet – KungsbackaNytt! Och vet ni, bland mina medkrönikörer finns ingen mindre än:

I alla fall mannen bakom denne himla käcka figur, Lasse Brandeby. Jag tycker det är rätt stort. Fr o m i dag och en vecka framåt kan ni läsa min krönika om småföretagande HÄR (sedan finns tidningen givetvis kvar i arkivet). Bläddra fram till sidan 12 så ser ni mitt alster bredvid en annons om julgranar.

Ansatsen är att försöka peppa Kungsbackaborna att bli egna företagare och  jag hoppas att jag lyckas. Och för att göra det enkelt för intresserade läsare publicerar jag även krönikan nedan:

———————————————————————————————

ATT SLUTA LYSSNA KAN FÖRÄNDRA DITT LIV 

Kristider. Lågkonjunktur. Elände. Ungdomsarbetslösheten är näst högst i hela Europa, i Kungsbacka högst i Göteborgsregionen. Människor letar desperat efter en mirakelmedicin mot vår tids stora samhällssjukdom. Kanske skulle småföretagandet kunna vara botemedlet?

Nej. Det kan inte bota. För alla människor har inte entreprenörskapet i sig. Sverige är fullt av jantelagsfjättrade trygghetsnarkomaner som hellre skulle hugga av sig handen än bli egna företagare. Det är inget fel med det. Men småföretagandet skulle kunna lindra en hel del – många av oss skulle kunna bli riktiga superentreprenörer. Om vi bara vågade.

Tragiskt många affärsidésfrön får aldrig planteras, gro och växa till något fantastiskt. Affärsidéer som om de förverkligats kunde ha blivit succéer som Spotify och spikmattan. Eller åtminstone blivit Kungsbackas populäraste kafé.

Varför vågar vi inte? Oftast är det inte någon avundsjuk ”medmänniska” som trycker ner dig utan den du ser i spegeln.  Den envisa inre rösten som säger ”Lilla vän, det där klarar inte du”. Tänk om vi kunde sluta lyssna på den. Vilka saker som skulle kunna hända.

Visst, i början är det osäkerhet, låg lön och knepiga blanketter som gäller. Riktiga hoppa-i-brunnen-dagar ibland. Men också oerhörda lyckokänslor som du aldrig kan få på samma sätt som anställd. Känslan av att ha fixat något så stort själv är oslagbar. Och du får ordning på ekonomin så småningom – staten ställer dessutom upp med starta-eget-bidraget det första halvåret.

Det är inte så farligt som du tror. Allt handlar om att våga och vilja. Att tro på dig själv och din förmåga. Du behöver inte ha den fulländade affärsidén – inställningen är mycket viktigare. Så skapa det jobb du vill ha om det inte finns. Bli stans bästa massör, noggrannaste revisor eller elektrikern som drar sladdar som ingen annan. Gör det som får just dig att glädjedansa. Då kommer du att göra det bäst av alla.

Så sluta lyssna på din inre röst – då kan vad som helst hända.

(Krönika i KungsbackaNytt 2009-12-16)

———————————————————————————————

Svänger
Att det är på god väg mot ”Hej, mitt vinterland” utanför fönstret.

Svänger inte
Allt jag har att göra i kväll innan min resa till Stockholm i morgon förmiddag. Det kommer bli svettigt.

Published in: on 16 december 2009 at 12:23  Comments (1)  
Tags: , , , ,

Pepp från oväntat håll

Nordstan vid sextiden. Fullt av människor på jakt efter klappar till nära och kära. Och på långt håll ser jag deras väl synliga tillhåll. De spejar ivrigt för att hugga ett lämpligt offer som de med sin verbala styrka och triumfkort i bakfickan kan fälla till marken.

Jag talar naturligtvis om Tele 2-försäljarna. De som alltid har ett bättre abonnemang att bjuda på  och en gratis telefon i bakfickan. Dessa ungdomar – för det är i stort sett uteslutande yngre personer – verkar trots att jag redan är kund hos dem få höga utslag på sin ”potentiell-lättövertalad-kund-radar” när jag befinner mig i närheten. För jag lyckas alltid bli stoppad. Så även i dag.

Den storleende och förhoppningsfulle försäljaren: – Hej! Vilka ringer du med?
Jag: – Tele 2. Och jag har redan pratat med er. Det finns inget bättre abonnemang åt mig.
Försäljaren: – Vad har du då? Student?
Jag: – Nej. Företagsabonnemang.
Försäljaren: – Oj! Ja, de är ju de bästa abonnemangen. De är ju gratis!
Jag: – Ehh…va? Nej, det kostar 500 spänn!
Försäljaren: Ehh…va? Är det ditt företag!
Jag: – Ja.

Här uppstår en märklig tystnad. Försäljaren verkar bli helt häpen över vad han just fått reda på. Till sist utbrister han: ”Coolt”.

Jag: Va?
Försäljaren: Ja, att du har ett företag. Du är ju så ung.
Jag: – Jag är 30.
Försäljaren: – Oj, det ser du inte ut att vara.
Jag: – Hmm. Okej. Tack.
Försäljaren: – Vad har du för företag?
Jag: – Ett reklamföretag. Enmans.

Sedan blir han eld och lågor över insikten att jag har ett eget företag. Han verkar tycka det är väldigt märkvärdigt, ställer flera frågor, säger ”coolt” ett antal gånger och avslutar med att säga:

– Ha det bra. Och kör hårt med företaget!

Se där. Pepp från mycket oväntat håll. Denne försäljare hade kunnat släppa mig direkt när han insåg att jag inte skulle beställa något av honom. Men istället var han uppriktigt intresserad och gav mig uppmuntrande ord. Inte varje dag.

Jag gick ut vidare i Nordstans vimmel lite gladare. Både mitt företagarjag och mitt tydligen ungdomliga utseende hade fått sig lite överraskande peppning.

——————————————————————————————

Svänger
Att det snöar i Stockholm dit jag åker om två dagar.

Svänger inte
Att det skruttiga SJ-tåget jag åker med till huvudstaden förmodligen blir minst en timme försenat för att det ligger ett par snöflingor på spåret.

Published in: on 15 december 2009 at 22:15  Comments (1)  
Tags: , , , ,

På Facebook odlar vi alla våra personliga varumärken

I dessa sociala medier-tider har det slagit mig hur påfallande det här med personliga varumärken har blivit, åtminstone bland dem som bryr sig om att underhålla exempelvis sitt Facebook-konto. Varje gång du uppdaterar din status säger det du skriver någonting om vem du är. Och eftersom jag har en hel del personer på min vänlista som jag inte träffat på över 10 år så har jag ingen aktuell verklighetsbild att jämföra med. De blir sin statusuppdatering, helt enkelt.

Av naturliga skäl är många av dessa gamla bekanta jämnåriga med mig, de är skolkamrater och folk jag spelat fotboll ihop med. Och när vi nu befinner oss i gränslandet mellan ungdoms- och vuxenliv, dvs har blivit 30 år gamla, är det intressant att se hur folks liv har blivit. I denna gyllene ålder kan människors liv uppenbarligen se väldigt olika ut – vissa lever ett ordnat liv med hus och barn medan andra springer på disco varje helg.

Bland de som skaffat sig barn är statusuppdateringarna, naturligtvis, mycket familjerelaterade. Men inom denna subgrupp finns ändå stora skillnader i hur de laddar sitt personliga varumärke. Vi har mamman som helt utan finess redogör för vad hon och familjen gör. De målar en vägg, kanske åker och badar, hon tar fram gympakläder till sina två små barn. Jaha. Sedan har vi mamman som undrar om inte nanny, kock och städerska kunde vara värt pengarna och ibland binder fast sin man vid spisen. Märk skillanden, mamma nummer 2 känns ju som en betydligt roligare typ än den första.

Andra vänner som laddat sina varumärken med intressanta värden är han som titt som tätt droppar citat i stil med ”Det är inte målet som räknas utan vägen dit” och hon som hakar upp sig på ett speciellt uttryck, använder det i varje statusuppdatering ett par dagar för att sedan byta till någon annan formulering. Jag vet inte i vilket fack jag ska placera mig, men de fascinerar ändå.

Naturligtvis har vi också de som vill skapa en bild av sig själva som svåra och intellektuella. Säga vad man vill om dem, men de tillför i alla fall något då de bara skriver när de har något intressant att säga. De behöver inte meddela världen att de ska sova eller äta lunch. Jag tackar dem för det. ”Nu-ska-jag-äta-lunch-folket” är redan alltför många.

Allra bäst på varumärkesbyggande på min vänlista är en klasskompis från lågstadietiden i dalametropolen Malung som jag inte sett på 21 år. Kanske är hon smått galen, men hon är konsekvent. Och hon måste vara klonad eller något för jag blir helt svettig av att bara läsa vad hon företar sig. Inte nog med att hon verkar jobba i två olika städer med ett flertal mil mellan sig, hon åker iväg på långresor med inkluderad fest var och varannan helg. Ena veckoslutet är det Finlandsfärja, andra Göteborg. Ingen av dessa ställen ligger direkt nära Malung … Och är hon hemma en helg är det partaj som gäller. Kärnvärdet i hennes varumärke är således festglad. Men igår fick hon sig en känga när hon uttryckte sin längtan till olika festligheter:

Jag blev upprörd – sådana här kommentarer är nämligen bland det värsta jag vet. Som att ”träffa prinsen och skaffa barn” skulle vara alltings mening. Alla människor kanske inte vill ha villa, hund och barn – inte just nu i alla fall. Oavsett ålder ska man få leva som man vill utan att folk ska komma med sådana här självgoda kommentarer. Ingen skulle ju fråga en gift person med två barn och radhus när hon ska släppa loss och ha lite roligt. Nu vet inte jag om dessa glada smajlisar betyder att personen i fråga skojar. Men så vitt jag vet ska man använda semikolon om man skämtar så jag utgår ifrån att hon bara vill markera att ”party pinglan” lever fel

Tyvärr tycker jag att ”party pinglan” försvarar sig  lite dåligt. Men jag står helt och hållet på hennes sida och hoppas att hon fortsätter att leva enligt hennes personliga varumärkes kärnvärden. Partaja på!

——————————————————————————————–

Svänger
Medias antydningar om en vit jul. Kanske får jag uppleva en sådan där jul som Bing Crosby drömmer om.

Svänger inte
Att eftermiddagen kommer att innebära mitt första försök att hitta julklappar. Jag bävar.

Published in: on 15 december 2009 at 15:16  Comments (2)  
Tags: , , ,

Har folk ett allvarligt fel på smaklökarna?

En form av kommuniktion som ger resultat är jag övertygad om är kommunikation som engagerar konsumenterna. Som får dem att bry sig. En sådan reklam så här i juletid är Marabous kampanj för Aladdin-asken ”Rädda julen” där vi konsumenter har fått rösta på vår favoritpralin för att förhindra att den ska tas bort ur asken. Lite av chokladindustrins egna Robinson-öråd alltså.

Denna omröstning är nu avslutad och jag kan konstatera att 12,5 procent av de röstbenägna har ett allvarligt fel på smaklökarna. De har nämligen lagt sin röst i denna heta fråga på den vidriga ”Körsbär i likör”. Denna vedervärdiga chokladpralin har därmed fått flest röster av alla! Vad är det för fel på er? Suck. Det enda som räddar detta skandalösa resultat är att en annan otäcking, ”Ägglikör”, får kasta in handduken och ge plats för en, förhoppningsvis delikat, pralin till nästa jul.

Jag hoppas att Marabou, med tanke på hur många Aladdin-askar man brukar utsättas för i juletid bjuder oss på en positiv överraskning när den nya chokladbiten gör sitt antåg. Låt oss slippa ännu en rent ut sagt äcklig ”vuxensmak” i samma liga som ”Körsbär i likör”, ”Romrussin” och ”Likörtryffel”. Ska jag vara ärlig är det inte många gynnare i den där asken som jag tycker är speciellt goda, den enda jag faktiskt kastar mig över – och som även fick min röst i tävlingen – är ”Cocoskola”. Ger mig mer sådant, annars är risken överhängande att Paradis blir asken för mig istället.

Oavsett Aladdins smakmässiga standard gillar jag det här kommunikationsgreppet. Kampanjen har engagerat många och det är ju det bra reklam ska göra. Men om detta ska återupprepas tycker jag att vi istället ska få rösta på den som ska bort. Det är betydligt brutalare, men det kan vara svenska folkets enda chans att slippa ”Körsbär i likör”.

Jag fortsätter att leva på hoppet om en bättre chokladpralinsvärld. Och innan vi slutar bjuder jag på en gammal fin reklamfilm för Aladdin-asken:

——————————————————————————————–

Svänger
Schulman Show på Aftonbladets webb-tv. Copy Charlotte webb-tv-tipsar.

Svänger inte
Golffjanten Tiger Woods. Vilken ytterst osympatisk karl.

Nu vet jag vad årets julklapp 2009 definitivt inte blir

En av dessa dagars hetaste potatisar är det här med årets julklapp. Säg det företag som inte vill ha just sin produkt överst på prispallen. Upplevelsen, ljudboken, internetpaketet, woken har bland annat fått hänga på sig guldmedaljen. Ja, till och med Bibeln – fast utmärkelsen brukar gå till mer moderna tingestar – har fått denna ärofulla titel. I år blir det, inte oväntat över huvudtaget, spikmattan. Jag säger om den, som det sägs att Ines Uusmann sa om internet 1996 – det är en fluga som kanske blåser förbi.

Hursomhelst är det, trots att de inte fått den officiella titeln av Handels utredningsinstitut, många som kallar sitt bidrag till julens konsumtionsorgie för årets julklapp. Bland annat Liseberg som på ett antal stortavlor runt om i stan hävdar att Lisebergskortet för 2010 är värd att få mästarstatus bland julgåvorna. Det vete tusan. Jag har haft detta kort för i år och har till mitt stora förtret gått med förlust.

Varje år har jag stora planer för hur detta kort ska kännas nästan gratis. Minst en gång med åkband, minimum sju konserter plus smällkaramellen Jul på Liseberg som bonus på slutet. I år var jag inte ens i närheten, jag har endast sett Fibes, Oh Fibes! fina spelning på Taubescenen. Ingenting annat har det blivit – inte ens favoriten Håkan Hellström. Skamligt.

Men igår bestämde jag mig för att ta en liten revansch på min plånboks besvikelse – jag och en vän begav oss till det berömda Jul på Liseberg.

Åh, vad mysigt, tänker ni. Men bilden bedrar – för det var det inte. Anledningen var att minst hälften av Göteborgs resterande invånare hade samma utflyktsidé som vi. Vi möttes av 20 meter långa köer till åtminstone fem kassor och väl därinne blev det inte bättre. Alla mina förhoppningar om julkänslor och lite tindrande ögon gick om intet – allt fokus fick läggas på att inte snubbla på barnvagnar, lyckohjulsvinster och folk i allmänhet. Orgien i ljusslingor – enligt uppgift svindlande fem miljoner juleljus – och ”Tänd ett ljus och låt det brinna” hjälpte inte.

På bilden ser ni julen från sin sämsta sida. Jag och min vän gick ett varv och flydde sen fältet. Detta vill jag aldrig mer uppleva. Årets julklapp för mig blir definitivt inte Lisebergskortet  2010.

———————————————————————————————

Svänger
Kvällens luciakonsert i kyrkan. Luciatåg har förmågan att ta fram det mest sentimentala i mig.

Svänger inte
Att mina idéer till julklappar är obefintliga. Svetten börjar rinna så smått …

Published in: on 13 december 2009 at 23:49  Comments (1)  
Tags: , , ,

Nobelfesten, släng dig i väggen!

En av livets finaste praliner är ju det här med galor. Jag är mycket förtjust i dylika tillställningar. Guldbaggegalan, Grammisgalan, Rockbjörnsgalan – jag sitter som klistrad framför tv:n och tittar på dem som – välförtjänt eller inte – får ta emot sina priser. Till och med en och annan inte speciellt rolig humorgala för världens barn ger jag ett visst intresse. Och varje år den 10:e december när vetenskapsmän, kungligheter och annat fascionabelt folk slår klackarna i Blå hallens tak bränner det till lite i hjärtat – jag borde vara där!

Men igår, på årets Nobeldag, fick jag ett tröstpris som hette duga. Årets Venture Cup hade nämligen sin prisutdelning för region västs 10 bästa affärsidéer i årets tävling. Och de hade fått till ett riktigt proffsigt arrangemang – snofsig prisutdelning, ljussättning i galaklass, liveband och god mat och dryck. Min gå-på-gala-gen blev verkligen tillfredsställd. Kvällens höjdpunkt var föreläsningen med Michael Södermalm, en av landets främsta och mest uppskattade föreläsare och inspiratör. Hans uppdrag var att inspirera församlingen att utveckla sin potential. Och som han lyckades – killen hade publiken helt i sin hand. 

Dessutom var han rolig som få och rev ner jag vet inte hur många skratt under den timme han föreläste. En av hans största talanger vad att prata engelska på göteborgska – jag hade glömt hur hysteriskt roligt det är. Men vi i publiken fick med oss en hel del lärdomar också. Exempelvis att mål är drömmar med deadlines, att rätt attityd är viktigare än rätt resurser och att framgång inte är en tillfällighet utan en färdighet. Dessutom fick vi lära oss de så kallade SMAK-faktorerna:

S = Självinsikt & Självförtroende
M = Motivation & Mål
A = Attityd & Ansvar
K = Kul & Känsla

Lätt att komma ihåg och bra ledstjärnor för ett mer framgångsrikt liv. Ytterligare en lärdom var att de mål som man sätter upp ska följa 3T-principen – de ska vara Tändande, Tydliga och Tidsbestämda. Jag ska så fort som möjligt sätta mig ner och pränta ner ett antal riktigt tändande mål för 2010, både jobbmässigt för Copy Charlotte och privat. Tack Michael för din inspirerande och underhållande föreläsning. Och tack Venture Cup för ni gav mig en sådan galakänsla.

——————————————————————————————–

Svänger
Att nu tar vi helg. Bland annat after work och Lisebergsbesök står på schemat.

Svänger inte
Ticnet. Hur kan man ha endast tre ombud i en stad av Göteborgs storlek?

Trevlig sjukdomsvinst

Eftersom jag varit krasslig ett par dagar har jag hunnit med saker som normalt inte får plats i schemat. Som att titta på SVT Play – något av det bästa som det så fiffiga världsomspännande nätet fört med sig. Normalt tittar jag väldigt lite på tv – inte för att kunna kokettera med att jag ”faktiskt föredrar andra sysselsättningar” bland vänner och bekanta – utan för att jag helt enkelt inte hinner. Det är synd. För Sveriges Television gör en hel del kvalitetsunderhållning som jag tyvärr går miste om.

Dagens största fynd var Sommarpratarna där de i varje avsnitt samlat ihop fem sommarpratare, som över vad som ser ut att vara en syndigt god lunch, får lyssna på valda delar ur varje persons gamla sommarprat och sedan samtala om dessa. Jag gillar verkligen Sommar i P1. Jag tycker det är ett jättetrevligt program och varje sommar laddar jag upp med schemat och markerar vilka jag vill lyssna på. Tänker att jag med ett glas saft i handen ska ligga i hängmattan och bara lyssna och dagdrömma. Sedan glömmer jag sorligt nog bort ca 75 procent av mina planerade lyssningar. Och tänker att nästa år ska det bli ändring …

Hursomhelst, jag har verkligen uppskattat de samtal som jag fått lyssna till när dessa människor förflyttats till tv-mediet. Det har hittills varit ett pärlband av intressanta personer. Människor som jag på olika sätt beundrar. Amelia Adamo, Nour El-Refai, Alex Schulman, Pia Johansson och Mia Skäringer för att nämna några. Här är en bild på några i gänget:

Förutom alla klokheter har programmen lämnat mig med en önskan om att jag fått vara med i ett sådant här samtal. Att få åka vacker träbåt till ett tjusigt hus där man i sällskap med begåvade människor får samtala ostört samtidigt som man äter fantastisk mat och får förstklassig service. Men då måste man ju få en förfrågan om sommarprat först. Den lilla lilla detaljen. Men jag säger bara det, att skulle de vilja ha en reklamare som oväntat inslag under någon sommar framöver så är inte jag den som säger nej. Tvärtom.

Nour El-Refai, i mitt tycke landets mest beundransvärda 21-åring, berättade för övrigt om att h0n hade funderat lite över vad hon skulle svara vid en eventuell förfrågan om att sommarprata. Ett inövat svar som naturligtvis föll bort när hon väl fick frågan – hon blev alltför paff. Undrar vad jag skulle svara..? Kanske något vitsigt i stil med ”Har tomten en konstig mössa?” eller ”Sover Dolly Parton på rygg” för att riktigt markera hur självklart mitt ja är? Förmodligen inte. Den skräckblandade förtjusningen jag skulle drabbas av om jag någon gång skulle få en förfrågan skulle med största sannolikhet göra mig nästintill stum. Som när jag i somras fick träffa min idol Lill Lindfors och knappt fick fram ett ljud.

Ja ja. Fram tills den dagen då sommarpratsredaktionen ringer får jag fundera över mitt svar. Men då ska ni få höra om mitt liv som copywriter. Och jag kommer givetvis att spela ”It don’t mean a thing if it ain’t got that swing”.

——————————————————————————————–

Svänger
Att med sjukdomen som ursäkt faktiskt tillåta sig själv att ta det lite lugnare än vanligt.  

Svänger inte
Att vara sjuk. Det passar mig inte.

Published in: on 09 december 2009 at 23:13  Kommentera  
Tags: , , , ,

Räcker det inte med ett gäng juleljus?

Jaha, så var den här. Första dagen i årets sista månad. Julmånaden. Också känd som kommersens allra största storhetstid. Jag som undvikit Nordstan med omgivningar den senaste tiden har ingen stenkoll på läget, men jag förutsätter att köphetsen redan är i full gång. Och nu när vi nu går in i december är det väl dags att accelerera ännu mer. Med säkerhet är jag inte den enda som beklagar sig över detta på bloggar runtom i världen, men jag kör på ändå.

För jag gillar’t inte. Jag tycker inte om denna köphets alls. Kanske ironiskt när jag faktiskt jobbar med reklam – konsten som går ut på att få folk att köpa saker. Men så är det. Likt en folkskygg undviker jag stadens köpkvarter ända tills det inte går längre. Tills jag måste gå den nödvändiga rundan och införskaffa de plikttrogna klapparna. 

Är det denna otäcka kommers som gjort att jag tappat bort julen? Att den mest är förenad med ångest och stress över att inte hitta rätt julklapp till rätt person? För egentligen gillar jag ursprungsidén bakom – att ha det lugnt och skönt, tända en massa ljus, spela lite bjällerklang och umgås med sina närmaste. Men i många år har jag inte ens kunnat uppbringa mycket till julkänsla ens när vi nått mellandagarna. Trots idoga försök. Vad krävs det egentligen – neurolingvistisk programmering?

Det är väl inte meningen att denna glädjens högtid mest ska kännas som en lättnadens suck för att man faktiskt lyckades hitta presenter som man inte behöver skämmas för där kring granen?  Skulle det vara helt omöjligt att återgå till kärnan – att bara ha det fint och umgås med varandra? Att tända tusen juleljus, utan några krav slå i glasen med tomtegubbarna och helt enkelt bara ha en strålande jul?

Det kan gå, jag tror faktiskt inte att undrens tid är förbi – ett säkert tecken på det är att solen sken på en molnfri himmel i Göteborg i dag. Så ska vi allesammans ta och tagga ner lite? Då kanske den här julen kan bli riktigt fin. Och skulle känslan fortfarande inte ha infunnit kring den 22:a eller så har vi alltid den här nödlösningen:

 Liseberg. Göteborgarnas säkraste (jul)kort. För vem kan komma härifrån utan ögon som tindrar och ett sinne fullt av tankar på att julen nog är rätt strålande trots allt?

———————————————————————————————-

Svänger
Att jag ska på föreläsning om försäljning ikväll. Jag hoppas att lära mig några effektiva knep.

Svänger inte
Att jag inte har någon adventskalender att öppna i dag.

Published in: on 01 december 2009 at 16:31  Comments (1)  
Tags: , , ,