Varför man inte bör bo i Göteborg för länge

Det börjar med att man lite stillsamt blir ett fan av ”Dagens ordvits” på Facebook. Sen går det snabbt utför och innan man vet ordet av står man utanför puben Smaka varje kväll med förhoppningen att få se en skymt av ordvitskungen Ingvar Oldsberg. Och vill det sig riktigt illa slutar det så här:

Jag har bott i Göteborg i sex år nu. Oroväckande tendenser har dykt upp i mitt sinne för humor under den tiden, en utveckling som jag inte är helt tillfreds med. Det jag lever på är att  jag ju inte är urinvånare och därför inte riktigt förlorad ännu. I skrivande stund känner jag ändå att hoppet finns och att jag fortfarande kan rädda mitt skinn från ordvitsdjävulens klor. Men vem vet hur det ser ut i morgon?

Nej, jag kanske borde se över min levnadssituation. Tänk om det går så långt att jag startar reklambyrån Ordvits och börjar göra kampanjer i stil med ”Tändstickan att bli eld och lågor över” eller ”Tequila – drycken du bör ta med en nypa salt”. Hu, hemska tanke. Rädde sig den som kan!

—————————————————————————————

Svänger
I morgon når min Svenne Banan-period för detta år sin kulmen i och med finalen i Melodifestivalen. Hur jag utan pistolhot lyckades få min schlagerhatande kompis att titta med mig är fortfarande en gåta.

Svänger inte
Vintern. Seriöst – ge dig nu.

Annonser
Published in: on 12 mars 2010 at 10:31  Comments (2)  
Tags: , , , , ,

Den sista Facebook-grupp jag skulle gå med i

I dag när jag var inne på Facebook upptäckte jag att ett flertal av mina vänner har gått med i en grupp som jag inte känt till innan. En fruktansvärd sammanslutning av likasinnade. Om vi bortser från på riktigt ondskefulla grupper med namn i stil med ”Vi som gillar barnporr, krig, etc” är denna grupp bland de sista jag skulle gå med i. Vad den heter? ”vi som byter till mjukisbyxor så fort vi kommer hem..”. Vidrigt.

Jag vet inte riktigt varför egentligen, men jag har väldigt svårt med det här att man så fort man stängt dörren till hemmets lugna vrå ska byta om till dessa så kallade mjukisbyxor. Det känns som om man drar ner hela sin person i ett sunktillstånd, ett slags förfall. Kanske är jag ensam om att vilja fortsätta upprätthålla lite stil och finess när jag kommer hem från jobbet, men jag mår faktiskt bättre av att gå omkring i civiliserade kläder istället för att svida om till de nötta träningsbyxorna som inhandlades 1997.

Gruppen har i skrivande stund 5 402 medlemmar. Skrämmande – tänk om de bildar en mysbyxearmé som anfaller oss som låter våra jeans/chinos/kjolar sitta kvar fram till sänggåendet och med våld klär på oss tvångsmyxbyxor. Hu, hemska tanke. Undrar förresten om det finns några andra ritualer som ingår i detta mysbyxande? En speciell sorts kost, bestämda tv-program eller viss utvald musik? Jag, som aldrig har varit lagd åt mysbyxehållet, skulle med någon slags skräckblandad förtjusning ändå vilja veta. Tror jag.

Men för att vara på den säkra sidan är det kanske bäst att jag bildar Facebook-gruppen ”Vi som aldrig i livet skulle byta till mjukisbyxor så fort vi kommer hem”. Jag har redan börjat skissa på en profilbild som jag i all sin enkelhet tycker säger det mesta …

 

För någon måste säga ifrån – innan detta blir en otäck folkrörelse. Därför ställer jag mig nu, likt en fashions förkämpe, på barrikaderna och skanderar mitt slagord: Våga vägra mjukisbyxor! Vilka ska med i motståndsrörelsen?

—————————————————————————————-

Svänger
Att jag har börjat få hopp om våren. Men det är en känsla jag inte litar på för fem öre.

Svänger inte
Att försöka göra en snygg layout i Word. Jag försöker och försöker, men den rackarn gör inte som jag säger. Finns det någon jour man ringa?

Reklam för mitt nya bloggprojekt!

Det här med medieköp när man vill göra reklam är ju inte direkt billigt så då är det tur att jag har en egen blogg där jag kan göra så mycket gratisreklam jag vill.

I dag vill jag därför slå på stora trumman för mitt senaste och just nu roligaste projekt, bloggen ”Karriärkvinnorna mejlar”, som jag skriver tillsammans med min skarpa vän och numera bloggkollega Maria. I den blogg möter du bloggosfärens tveklöst bittraste karriärkvinnor, de fiktiva karaktärerna Katarina Franzén och Lena Wallin, som dagligen mejlar till varandra om tillkortakommanden i karriären, hopplösa kollegor och fiaskon i privatlivet.

                

Katarina, 42 år, är en mellanchef på ett stålföretag som inte fått avancera på tio år, är olyckligt gift med en otrogen make och har två försummade barn. Nyligen har hon fått retstickan från mellanstadiet som sin nya chef eftersom han tillhör familjen som äger företaget. Denne odugling som spenderar större delen av sin tid dreglande över receptionisten har nu ytterligare minskat Katarinas möjligheter till avancemang.

Lena, 41 år, är chefredaktör på en landortstidning, frånskild och har två barn som hon får större delen av ansvaret för. För att stå ut med att chefa över en i hennes ögon totalt inkompetent redaktion och den 82-årige ägarens ständiga inviter ser hon till att unna sig en princesstårta lite för ofta.

Aktuellt just nu är att Katarina under påverkan av alltför många lakritsshots under leken ”Sanning eller konsekvens” tillsammans med kontorets unga receptionists tjejgäng råkat erkänna att hon, visserligen som ett skämt, bombhotade jobbets julfest för två år sedan. Nu hoppas hon innerligt att ingen minns vad hon sa. Lena har även hon försatt sig i en prekär situation genom att när hon skulle spela hjälte och rädda kommunalrådets utställningskatt från ett högt träd tyvärr hade yngste sonens kalsonger med Lille Skutt på sig. Och bilderna, samtliga tagna underifrån, på tidningens förstasida och i kollaget inne i tidningen visar det mesta …

Läs mer om vänninorna HÄR. Och vill ni ha två nya kompisar på Facebook kan ni lägga till Katarina HÄR och Lena HÄR.

Den här bloggen ska bli en del av ett kul projekt som jag har på gång, mer om det kommer framöver. Så, slut på gratisreklamandet för den här gången.

——————————————————————————————–

Svänger
Att den vackra snön fortfarande ligger kvar. Känns inte som om jag upplevt något sådant liknande sedan jag var 5 år.

Svänger inte
Skalvet på Haiti. Stackars, stackars människor.

På Facebook odlar vi alla våra personliga varumärken

I dessa sociala medier-tider har det slagit mig hur påfallande det här med personliga varumärken har blivit, åtminstone bland dem som bryr sig om att underhålla exempelvis sitt Facebook-konto. Varje gång du uppdaterar din status säger det du skriver någonting om vem du är. Och eftersom jag har en hel del personer på min vänlista som jag inte träffat på över 10 år så har jag ingen aktuell verklighetsbild att jämföra med. De blir sin statusuppdatering, helt enkelt.

Av naturliga skäl är många av dessa gamla bekanta jämnåriga med mig, de är skolkamrater och folk jag spelat fotboll ihop med. Och när vi nu befinner oss i gränslandet mellan ungdoms- och vuxenliv, dvs har blivit 30 år gamla, är det intressant att se hur folks liv har blivit. I denna gyllene ålder kan människors liv uppenbarligen se väldigt olika ut – vissa lever ett ordnat liv med hus och barn medan andra springer på disco varje helg.

Bland de som skaffat sig barn är statusuppdateringarna, naturligtvis, mycket familjerelaterade. Men inom denna subgrupp finns ändå stora skillnader i hur de laddar sitt personliga varumärke. Vi har mamman som helt utan finess redogör för vad hon och familjen gör. De målar en vägg, kanske åker och badar, hon tar fram gympakläder till sina två små barn. Jaha. Sedan har vi mamman som undrar om inte nanny, kock och städerska kunde vara värt pengarna och ibland binder fast sin man vid spisen. Märk skillanden, mamma nummer 2 känns ju som en betydligt roligare typ än den första.

Andra vänner som laddat sina varumärken med intressanta värden är han som titt som tätt droppar citat i stil med ”Det är inte målet som räknas utan vägen dit” och hon som hakar upp sig på ett speciellt uttryck, använder det i varje statusuppdatering ett par dagar för att sedan byta till någon annan formulering. Jag vet inte i vilket fack jag ska placera mig, men de fascinerar ändå.

Naturligtvis har vi också de som vill skapa en bild av sig själva som svåra och intellektuella. Säga vad man vill om dem, men de tillför i alla fall något då de bara skriver när de har något intressant att säga. De behöver inte meddela världen att de ska sova eller äta lunch. Jag tackar dem för det. ”Nu-ska-jag-äta-lunch-folket” är redan alltför många.

Allra bäst på varumärkesbyggande på min vänlista är en klasskompis från lågstadietiden i dalametropolen Malung som jag inte sett på 21 år. Kanske är hon smått galen, men hon är konsekvent. Och hon måste vara klonad eller något för jag blir helt svettig av att bara läsa vad hon företar sig. Inte nog med att hon verkar jobba i två olika städer med ett flertal mil mellan sig, hon åker iväg på långresor med inkluderad fest var och varannan helg. Ena veckoslutet är det Finlandsfärja, andra Göteborg. Ingen av dessa ställen ligger direkt nära Malung … Och är hon hemma en helg är det partaj som gäller. Kärnvärdet i hennes varumärke är således festglad. Men igår fick hon sig en känga när hon uttryckte sin längtan till olika festligheter:

Jag blev upprörd – sådana här kommentarer är nämligen bland det värsta jag vet. Som att ”träffa prinsen och skaffa barn” skulle vara alltings mening. Alla människor kanske inte vill ha villa, hund och barn – inte just nu i alla fall. Oavsett ålder ska man få leva som man vill utan att folk ska komma med sådana här självgoda kommentarer. Ingen skulle ju fråga en gift person med två barn och radhus när hon ska släppa loss och ha lite roligt. Nu vet inte jag om dessa glada smajlisar betyder att personen i fråga skojar. Men så vitt jag vet ska man använda semikolon om man skämtar så jag utgår ifrån att hon bara vill markera att ”party pinglan” lever fel

Tyvärr tycker jag att ”party pinglan” försvarar sig  lite dåligt. Men jag står helt och hållet på hennes sida och hoppas att hon fortsätter att leva enligt hennes personliga varumärkes kärnvärden. Partaja på!

——————————————————————————————–

Svänger
Medias antydningar om en vit jul. Kanske får jag uppleva en sådan där jul som Bing Crosby drömmer om.

Svänger inte
Att eftermiddagen kommer att innebära mitt första försök att hitta julklappar. Jag bävar.

Published in: on 15 december 2009 at 15:16  Comments (2)  
Tags: , , ,

Du ser väl till att vårda ditt Jag AB?

Låt oss tala varumärken. Den senaste tiden har jag har funderat mycket över det personliga varumärket. Att det blir viktigare och viktigare för människor att visa upp för världen vilka de är och vad de gör. Ett tillfälle då jag speciellt la märke till det var när jag var i Tallinn med ett par kompisar förra helgen. Varenda gång ett foto skulle tas fanns Facebook med i bakhuvudet – varenda bild var en möjlighet att få till den perfekta profilbilden. Och i samband med allt vi företog oss formulerades en snärtig statusuppdatering som man i triumf baserade ut för resten av resesällskapet. Det verkade stundtals närmast smärtsamt att datorerna lämnats kvar hemma i Sverige.

Vad beror det här på? Att syns du inte så finns du inte? Människan har alltid haft ett bekräftelsebehov, men har det i och med de sociala mediernas frammarsch gått till överdrift? Kanske. Varumärkesvård är inte längre förbehållet företagen, i dag är ”Jag AB” en självklarhet. Du ska behandla dig själv som ett värdefullt varumärke och agera därefter. Det känns viktigt att visa upp vilket spännande liv du lever, att du är en social varelse med mycket vänner som blir bjuden på fester och andra tillställningar som får dina vänner och bekanta att beundra dig. Att du kan visa upp att du var där blir viktigare än att du faktiskt var där. Vad andra ser blir viktigare än glädjen och minnena som du själv har kvar efteråt. Jag gillar inte riktigt det här. Det känns tomt på något sätt. Tänk förr i tiden när man var livrädd att någon skulle tjuvläsa ens dagbok. Men i dag fläker man utan vidare ut hela sitt liv, i många fall hela sitt känsloregister, på Facebook. Integritet har blivit en bristvara i detta Webb 2.0-samhälle.

Och vad är det som drivit fram att vissa verkar samla Facebook-vänner likt frimärken? Som om störst samling vinner. Det kan ju inte vara något annat som gör att folk lägger till människor från sin lågstadieklass, personer som man inte ens var speciellt bra vän med då och som man nu inte sett på över 20 år. Är den som har under 100 vänner på Facebook att betrakta som en loser eller vad är grejen? Och har man som strategi att lägga till varenda kotte man någonsin träffat så är det ju inte speciellt svårt att komma upp i en respektabel vänskara.

När det gäller mitt privatliv känner jag inte riktigt att jag orkar med det här med mitt Jag AB alla gånger. Men som företagare har jag inte råd att bortse från det. Jag som enmansföretagare är synonym med mitt företag och därför måste jag framställa mig själv i så fördelaktig dager som möjligt. Ett sätt är den här bloggen som jag använder för att göra Copy Charlotte mer personligt och visa vem jag är. Jag tror att det är viktigt att visa personlighet i små företag – att det finns en riktigt människa bakom firmanamnet. Det är ju personligheten som är en av våra främsta styrkor i jämförelse med storföretagen. Därför förstår jag inte det här fåniga med att många enmansföretagare talar om sig själva i vi-form. Vad är de rädda för? Att inte få samma respekt för att de endast är en person i bolaget? Det märks i det flesta fall ändå så varför inte stå för det och sluta låtsas att man är större än man är. Det känns bara genomskinligt.

Nog sagt om det personliga varumärket. Vad framtiden kräver av våra personliga varumärken återstår att se. Det är ett väldigt intressant område och kanske blir det så att den som har flest vänner på Facebook när han eller hon dör vinner. Förhoppningsvis inte. För vad är bäst? En vän i handen eller tio på Facebook?

——————————————————————————————–

Svänger
Min nya dator är så fin.

Svänger inte
Att jag nu börjar se på min gamla dator med förakt. Den som har varit med mig i vårt och torrt i snart fyra år ska inte behöva kastas på soptippen på detta sätt.

Published in: on 12 oktober 2009 at 12:21  Kommentera  
Tags: , , , ,

Tydligen är jag lite efter

Ibland ska man inte ta pauser i sitt arbete. Precis när jag befinner mig i slutfasen med en pressrelease läser jag i Resumé att pressmeddelandet numera är dödförklarat. Vad konstigt det blev nu. Enligt Citat Journalistgruppen ska man nu, om man vill vara med i matchen, satsa på sociala medier istället för pressmeddelanden. Nymedia istället för gammelmedia. Facebook och Twitter istället för att attackera tidningsredaktionernas mejlboxar helt enkelt.

Det blev jobbigt nu. För efter att ha tittat på Citats film är jag fundersam. Är det nya tider eller håller en gammal hederlig pressrelease fortfarande?

Ååh … varför skulle jag ta en paus i arbetet? Nu vet jag inte vad som gäller. Och vem vill vara omodern och efter? Fylld av ångest tittar jag på filmen igen. För tjusigt svartvit är den allt.