Varför man inte bör bo i Göteborg för länge

Det börjar med att man lite stillsamt blir ett fan av ”Dagens ordvits” på Facebook. Sen går det snabbt utför och innan man vet ordet av står man utanför puben Smaka varje kväll med förhoppningen att få se en skymt av ordvitskungen Ingvar Oldsberg. Och vill det sig riktigt illa slutar det så här:

Jag har bott i Göteborg i sex år nu. Oroväckande tendenser har dykt upp i mitt sinne för humor under den tiden, en utveckling som jag inte är helt tillfreds med. Det jag lever på är att  jag ju inte är urinvånare och därför inte riktigt förlorad ännu. I skrivande stund känner jag ändå att hoppet finns och att jag fortfarande kan rädda mitt skinn från ordvitsdjävulens klor. Men vem vet hur det ser ut i morgon?

Nej, jag kanske borde se över min levnadssituation. Tänk om det går så långt att jag startar reklambyrån Ordvits och börjar göra kampanjer i stil med ”Tändstickan att bli eld och lågor över” eller ”Tequila – drycken du bör ta med en nypa salt”. Hu, hemska tanke. Rädde sig den som kan!

—————————————————————————————

Svänger
I morgon når min Svenne Banan-period för detta år sin kulmen i och med finalen i Melodifestivalen. Hur jag utan pistolhot lyckades få min schlagerhatande kompis att titta med mig är fortfarande en gåta.

Svänger inte
Vintern. Seriöst – ge dig nu.

Published in: on 12 mars 2010 at 10:31  Comments (2)  
Tags: , , , , ,

Copy Charlottes krönika i On Track

Ni som då och då har vägarna förbi centralstationen i Göteborg vet att där finns en trevlig gratistidning som heter On Track. De närmaste veckorna bör ni vara extra noga med att norpa ett exemplar då jag har bidragit med en krönika på temat tåg i detta nummer. Att i dessa dagar av väderchockar och tågkaos, för att prata kvällstidningska, pränta ner något positivt om ämnet var inte det lättaste, men jag gjorde ett ambitiöst försök och här är resultatet.

För er som inte uppskattar otydliga mobilkamerabilder, inte har hökögon eller inte möjlighet/ork att springa ner till centralen för att få tag på tidningen får istället chansen att läsa min krönika här. Enjoy!

————————————————————————————-

Tåget – en spelare att räkna med i upplevelseindustrin

Du ska hälsa på din kompis i Malmö. Vad väljer du – bilen eller tåget? Låt oss bortse från miljöpåverkan och prisjämförelser och istället tala om möjligheten till nya upplevelser. Där slår tåget bilen på teknisk knockout redan i första ronden.

För vad kan hända under en bilresa mellan Göteborg och Malmö? Inte speciellt oväntade saker. Du kanske hör något kul på radion, ser ett och annat vägarbete och har du tur har de någon ny spännande maträtt på vägkrogen du stannar vid.

På tåget däremot, där kan vad som helst hända. Du kan få uppleva när Häckens supporterklubb uppsluppet laddar inför bortamatchen i Skåne. Du kan få höra en 14-åring högljutt referera en rafflande helg i sin mobil. Du kan få se en kändis. Kristina Lugn eller Peter Jidhe skulle du knappast hitta i baksätet på din bil, eller hur?

Men framför allt kan du möta en ny bekantskap som du aldrig skulle ha stött på annars. Era platsbiljetter för er samman. Kanske med ödets hjälp ibland. Och även om det inte är din framtida partner eller en vän för livet som hamnar i sätet intill kan möjligheten att få sitta bredvid någon ostört i flera timmar skapa de mest fascinerande möten.

Som den gången jag hamnade bredvid en man i 75-årsåldern som med sitt ärrade ansikte och vildvuxna hår såg ut att ha upplevt en del i sitt liv. Tolv år och blyg tyckte jag att det var lite jobbigt att bli tilltalad av en främling, men jag såg att hans ögon var snälla så jag började trevande svara. Modet växte sedan snabbt och snart hade vi ett livligt samtal om allt mellan himmel och jord. Mitt tolvåriga jag hade kanske inte så mycket att bidra med, men jag fick veta desto mer om honom. Det var världsomseglingar på de sju haven, middagsbjudningar med Tage Erlander och jag vet inte allt. Kanske var inte ens hälften sant, men jag var hänförd. Och minns det än i dag.

Så ta tåget och upplev något oväntat. Och träffar du ditt livs kärlek kan ni ju byta ut Ulfs Lundells ”Kärleken förde oss samman” mot ”Platsbiljetterna förde oss samman” på bröllopet …

———————————————————————————–

Svänger
Gatumusikanterna som sitter på Drottningtorget och både trevligt och svängigt välkomnar alla som kommer ut från centralstationen med glad trumpet- och dragspelsmusik. Så här enkelt är det att göra en stad lite gladare.

Svänger inte
Att hitta tonårens favorit-tv-serier på DVD och upptäcka att humorn tyvärr har tuggats sönder av tidens tand. Ännu en krossad illusion.

Published in: on 09 mars 2010 at 17:01  Comments (2)  
Tags: , , , , , ,

Ikväll byter jag snöyra mot schlageryra

I afton ska jag göra något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag ska se Melodifestivalen live. Tack vare ett slentriandeltagande i en Telia-tävling på en mässa i november är jag nu ägare av två biljetter till kvällens schlagercirkus och jag är mycket spänd på hur det kommer att vara. Lika mycket som jag ser fram emot ett par timmars lättsam underhållning ser jag det som ett studiebesök i schlagerland. För folk ser ju rentav fanatiska ut på tv.

Av förhandsinformation från tävlingens pålitligaste källa, Aftonbladet nöje, är samtliga låtar mer eller mindre dåliga. Inte ens Sveriges mini-Michael Jackson, Darin, har tydligen något lyssningsvärt att komma med. Förhoppningsvis är han i alla fall bättre än han var som intervjuoffer i veckans Schulman Show – jag har sällan sett någon så svårintervjuad person. Killen var som en tyst tråkig mus. Men jag skulle bli mycket överraskad om han inte blir kvällens solklara vinnare. Discoglittret Alcazar och sex doldisar bör knappast kunna hota pojken med rådjursögonen.

Tyvärr känns det lite som att tävlingen i år går lite på tomgång, extremhysterin från föregående år verkar ha lagt sig för det är inte mycket till schlageryra här i Göteborg. Om den inte hamnat i skymundan av snöyran förstås. Förutom lite flaggor på Avenyn är det enda märkbara i reklamväg jag sett det här:

Delicato kör vidare på sin gamla reklamkampanj, en av de bättre i Sverige på senare år. Bäst att lyda deras råd och ladda ordentligt med rätt kost innan tävlingen så att man kan hänga med i den förmodligen galna publikens tempo.

Scandinavium here I come – hoppas ni bjuder på en riktigt spektakulär show. Glitter, glamour och om jag har tur den där Hollywood-killen Dolph. Vilken lördagskväll det här kan bli!

—————————————————————————————-

Svänger
Att mitt sällskap på kvällens festival verkar ha planer på både banderoll och en rejäl glitterdos. Det är rätta takter!

Svänger inte
Att behöva använda kraftigt våld för att kunna komma ut genom husporten. Aldrig har begreppet insnöad känts så aktuellt.

Published in: on 20 februari 2010 at 13:45  Comments (2)  
Tags: , , , , , , , ,

Den lokala folksjukdomen slår till igen

På väg till jobbet i dag slogs jag återigen över hur tungt Oldsbergs skugga ligger över Göteborg. Hur hårt stan är drabbad av det skoningslösa ordvitseriet. Enligt mina högst icke-vetenskapliga studier är några som speciellt verkar vilja att denna lokala folksjukdom ska genomsyra deras tillvaro folk som jobbar med entreprenadmaskiner. Vad sägs till exempel om företagsnamnet ”Schakta i backarna” som jag stött på?

Varför det förhåller sig på det här viset har jag ingen aning om – kanske är dessa människor bara lite mer goa gubbar än vi andra?

Hur som helst, när jag passerade Nordstan så pågick någon form av entreprenadarbete där utanför – vad man utvändigt kan göra åt den fruktansvärda byggnaden övergår i och för sig mitt förstånd … En lyftkran av det pampigare slaget deltog i arbetet och den verkade ägas av någon vid namn Åke Rapp. Och karln hade uppenbarligen insett sitt namns potential i just lyftkransbranschen för på sin kran hade han skrivit ”ÅKE RAPP ÅKER UPP”.

En äkta göteborgare mina damer och herrar! Säga vad man vill, men det fick ju mig att le så fram för mer ordvitseri i företagsvärlden. Och fler branscher borde våga. Varför är det till exempel ingen bank som tar tillvara på den rimchansen i ordet ”pank”? Ett strålande tillfälle … Kanske inte, men jag tror att världen faktiskt skulle bli lite roligare om fler företag var som entreprenadmaskinsföretagarna.

———————————————————————————————

Svänger
Inte ett moln så långt ögat kan gå. Undrens tid är inte förbi.

Svänger inte
Att mitt handsfree med sin nu uppenbart dåliga kvalitet börjat glappa. Ett äkta i-landsproblem, men ack så irriterande.

Published in: on 01 december 2009 at 11:21  Kommentera  
Tags: , , , , ,

Vad är väl en bal på slottet?

Vi har väl alla haft den där känslan av att vi borde ha befunnit oss någonstans vid något visst tillfälle. Känt det där lilla suget i magen i ögonblicket då vi vet att något fantastiskt pågår på en plats där vi inte är. Vid dessa tillfällen brukar jag göra mitt bästa för att tänka att det nog inte är något särskilt ändå. Riktigt banka in den där vad-är-väl-en-bal-på-slottet-tanken i huvudet. Men när jag sedan får se det i efterhand på YouTube så vet jag säkert. Det finns ingen annanstans i världen jag istället borde ha varit just precis då.

Kvällen den 21 november 2009. Fibes, Oh Fibes! Berns, Stockholm. Och var var jag? Jo, i ett grått Göteborg. Vad ska man säga?

——————————————————————————————–

Svänger
Att min nya storsatsning börjar ta form på riktigt nu.

Svänger inte
Att Posten placerat mitt utlämningsställe uppe på ett mindre berg. Är det verkligen rätt att man ska behöva luta sig mot disken av trötthet innan man klarar av att lämna fram sin avi?

Published in: on 23 november 2009 at 21:44  Comments (1)  
Tags: , , ,

Recept på hur man klarar hösten på västkusten?

Så var den till ända, ännu en vecka av ett intensivt regnande i sann göteborgsk anda. Mängden nederbörd som den här staden kan uppbringa på en enda vecka är ibland häpnadsväckande. Egentligen tar det mig emot att skriva om något så trist som vädret, denna kronjuvel bland ämnen för en kallpratskonversation, men nu har jag fått nog. Varför ska det alltid regna på mig?! Vad har vi göteborgare gjort för att förtjäna detta? Är det ett straff för alla dåliga ordvitsar som härstammar härifrån, eller vad är det?

Och i nästa vecka ska det tydligen fortsätta på det inslagna spåret. Efter ett antal höstar här på västkusten har jag börjat förstå varför den här delen av landet har högst användning av antidepressiv medicin i hela Sverige. Att knapra lyckopiller kanske är det enda sättet att varje höst under en hel livstid kunna stå ut i det här regniga mörkret? 

Själv har jag tur som har världens roligaste jobb, att få jobba med idéer och copy hela dagarna gör att det går att få upp mungiporna trots att regnet öser ner utanför fönstret. Jag kan bara föreställa mig hur det är för dem som sitter på ett jobb de vantrivs med större delen av dagen för att sedan bege sig hem i ett hopplöst dripp dropp.

Men kanske har Lantmännen lösningen för de som känner att mörkret lagt sig som en ogenomträngbar hinna över dem denna höst:

Istället för att springa iväg till terapeuten ska vi sätta en deg. Knåda denna istället för hjärnan. Ja, det kanske fungerar. I alla fall verkar priset för denna typ av terapi vara betydligt billigare än 50 minuter hos hjärnskrynklaren.

Om göteborgarna tar och följer Lantmännens recept kommer det bli gott om degar framöver om det här vädret ska hålla i sig. Hela stan kommer kanske svämma över av limpor – har vi otur slutar det hela i en brödets ”Independence Day”. Nej, hemska tanke. Nu får vi gemensamt, för att undvika en annalkande brödkatastrof av gigantiska mått, ta och be till väderguden om nåd. Okej?

—————————————————————————————–

Svänger
Gårdagens improviserade hemmadisco.

Svänger inte
Göteborgs bioutbud. Att upptäcka att filmen man väldigt gärna vill se endast går som matiné på uttrista biokomplexet Bergakungen känns inte kul.

Published in: on 22 november 2009 at 21:12  Comments (1)  
Tags: , , , , , , , ,

Låt mig mässa om en mässa

Det är ju ganska nyligen som Göteborg skaffat sig en fest för musikälskarna, Way out west. Då har staden varit betydligt snällare mot bokmalarna som fått ha sin fest i ett kvarts sekel nu. Naturligtvis talar jag om bokmässan. Och denna bokälskarnas Way out west har jag besökt i dag. Jag älskar den här mässan. Trots att den i sina mest välbesökta stunder kan kännas som en lördag i Nordstan mitt i den värsta julhandeln. Det är något med känslan, atmosfären, att alla gillar böcker liksom.

bokmässan 2

En härlig syn. Bibliotekarier, kulturkoftor, slipsnissar, helt vanliga svenssons – alla med den gemensamma nämnaren att de älskar fantasifulla gripande berättelser och fantastiska fakta. Bokmalar är vi alltihopa!

Något jag speciellt noterade i dag var alla människor som stod och pratade i mikrofon utan att speciellt många verkade bry sig om vad de sa. Det måste vara en missräkning för den som laddat upp inför att tala till folket. Ofta såg det ut så här:

bokmässan-1

Kan det helt enkelt vara så att bokmässan har för många talare för sitt eget bästa? Det kändes ibland som ett åsiktsbattle där det stod en författare och försökte göra sig hörd på ena sidan av en monterskärmvägg medan hans kollega försökte överrösta honom på andra sidan. Kanske borde de införa en striktare policy mot personer med mikrofoner under detta arrangemang? Men en som naturligtvis drog storpublik var den här mannen:

horace-engdahl

Horace Engdahl, Svenska akademins abdikerade sekreterare, som allt sedan han deklarerade att han skulle åka ner till Berlin och ägna dagarna åt att sitta på kafé och uttrycka sig skarpt har haft en speciell plats i mitt hjärta. Kan man ha en bättre sysselsättning än så? Vilka andra celebriteter jag såg håller jag inne med – jag tänker inte följa min väns råd och outa mig som kändisstalker här på bloggen. Men det var ett gäng. Så bege dig till mässan i morgon och spana – möjligheterna är stora.

Bokmässan 2009: en angenäm upplevelse. Inköpen blev blygsamma, men jag hade en väldigt trevlig dag. Och nu fortsätter dagens kulturkonsumtion med filmen om Coco Chanel. Fint det.

———————————————————————————————-
Svänger
Gladpoparen i mig har återigen fått sitt lystmäte genom Mikas nya album ”The Boy Who Knew Too Much”.

Svänger inte
Att helgen måste ägnas åt arbete.

Published in: on 25 september 2009 at 19:51  Kommentera  
Tags: , ,

Now I’m a believer!

Det finns inte många saker här i Göteborg som jag har haft en så avog inställning till som paradgatan Avenyn, Sveriges kändaste gata. Förmodligen har det att göra att dess vattenhål har en stil som jag inte riktigt har känt appelerar till mig. I det påstådda nattlivskriget mellan Avenyn och Magasinsgatan ställde jag mig definitivt, när det begav sig, i leden för det sistnämnda.

Tills i dag. Jag är precis hemkommen från en Avenyguidning och nu är sig ingenting likt längre. Det må låta lite frälst, men i kväll lyfte jag blicken – såg ovan drösen av vattenhål och erbjudandena om fläsknoisette med pommes och bearnaisesås för 99 spänn. Och där uppe fanns det mycket fint att se mina vänner.

Ansvarig och guide för det hela var den prydligt 1800-talsklädda och duktigt pålästa Carina Sundqvist som driver företaget Inspirationsbyrån. Vi började turen vid den i Göteborg så kända Kopparmärra (eller Hästjäveln som jag brukar kalla den), stans förmodligen vanligaste mötesplats, där Carina kickade igång sitt informationspotpurri. Nästa hållplats var dessa stenhårda herrar, Bältesspännarna.

bältesspännarna

En staty jag passerat fler gånger än jag kan räkna men aldrig riktigt studerat. Som ni ser föreställer den två karlar som slåss. Och det de fajtas om är, tro det eller ej, en dams gunst. På de mindre bilderna runtom statyn får man följa, likt en seriestripp, kombatanternas kamp från det inledande verbala tjafset på krogen till det dramatiskt knivslagsmålet som leder rakt in i döden för dem båda två. Och den stackars flickan sörjer. Statyns sensmoral: slåss inte barn, det leder bara till elände.

Notera för övrigt hur statyn för tillfället är ”fyndigt” dekorerad av ett gäng, förmodligen tofshattsbeklädda, chalmerister. Humor i sin renaste form, mina damer och herrar! Mer sådant finns att hämta i närmaste kårhus.

Raskt vidare till nästa staty, även den en skapelse jag hittills ignorerat. Vi fick nu stifta bekantskap med Charles Felix Lindberg, tydligen en av Göteborgs verkligt stora män.

charles felix lindberg 

Karln var, fick jag lära mig, en riktigt tät knös med en omfattande business i gång. Men en riktig hedersknyffel som någon gång kring förra sekelskiftet donerade en enorm hög med pengar för att försköna Göteborg. Har vi förvaltat hans pengar väl? Något att fundera över … Men hans generösa gåva har i alla fall finansierat bland annat Poseidon och Karin Boye-statyn som ju är riktigt tjusiga verk.

Gatuvandringen gick vidare, under vägen snappade jag upp både det ena och det andra om propellerns uppfinnare John Ericsson, stans äldsta uteservering som numera heter Evas Paley och byggnaderna kring Götaplatsen som mestadels uppfördes på 30-talet.

Och framför allt att de deprimerande fula husen, Avenyns parasiter, som i allt för stor utsträckning gör sig påminda, till stor del kan skyllas på Domus som såg till att flera gamla tjusiga kåkar revs till förmån för en arkitektur som måste ha hämtat inspiration från gamla Östtyskland.

Slutstation blev givetvis Götaplatsen med den praktfulla statyfontänen Poseidon – hyllningen till sjöstaden Göteborg. Denna kända vy, som flitigt används när staden ska presenteras i exempelvis Melodifestivalsammanhang, blev ett värdigt avslut. Som givetvis kröntes med en välförtjänt applåd till guiden.

avenyn

Tack för guidningen och kunskapspåfyllningen, Carina! Det gjorde du bra. I kväll har jag sett den 840 meter långa och 40 meter breda gatan i ett helt nytt ljus. Mitt råd är att ni som har vägarna förbi Göteborg en onsdagskväll hoppar på en sådan här vandring. Eller varför inte prova någon av Inspirationsbyråns andra aktiviteter som t.ex. Walking Dinner, den kulinariska promenaden, eller havsävenyret Fyrsafari.

En smart grej med Carina och hennes företag är att hon satsar på en hållbar livsstil. Istället för att dra till Mallis eller Thailand ska man turista i sin egen stad – mycket fiffigt tycker jag. Dessutom kan jag meddela att hon följer trafikreglerna till punkt och pricka – inte en enda gång gick vi mot röd gubbe. Så ska det se ut!

———————————————————————————————-
Svänger
Att jag har köpt en ask blåbär som jag ska äta. Jag har tänkt på det här och ja, jag älskar faktiskt alla bär.

Svänger inte
Människor som struntar i att svara på festinbjudningar. Det är dålig stil. Skärpning!

Jag visste väl det!

Nu är det avgjort – göteborgarna är roligast i landet. Sveriges humorpreferenser redovisas i Aftonbladet och nu är det tydligen vetenskapligt bevisat att gubbarna är góast på Sveriges framsida. En av stadens söner, Ingvar Oldsberg, förklarar förstapriset med att Götlaborg pga influenserna från resten av världen, kontakterna med t ex Västerhavet, England och Holland och Amerikalinjen gav ett mixat samhälle där humorn och förståelsen frodades. Det är möjligt. Och en tradition som kanske har fortsatt i och med Kielfärjan som i nutid berikar vår stad med germansk komik.

Och ytterligare en del av förklaringen till att varje dag är en skrattfest, är tydligen att göteborgaren tar sig tid att prata en minut eller två med den de möter. Allt enligt Oldsberg. Det vet jag inte om jag märkt av, men det låter ju onekligen trevligt. Kanske är det pga att jag är inflyttad som jag missat detta sympatiska särdrag hos min hemstad. Men jag ska absolut studera fenomenet nästa gång jag vistas i folkvimlet på Avenyn. Se om På spåret-föredettingens teori kan verifieras.

Föga överraskande är ordvitsarna enligt artikeln de góa gubbarnas (och gummornas också hoppas jag) specialitet. I Göteborg är ju ordvitsar lika säkert som amen i kyrkan har jag förstått. Aftonbladet bjuder på följande smakprov:

– Blir inte barnen trötta av att hålla på och hoppa där på lekplatsen?
– Jo, studsmatta!

Humor, mina damer och herrar. Humor. Något att ta efter för Stockholms stela snubbar, Trelleborgs trista typer och Degerfors dryga dönickar. Och här är ett tips för att ni ska ha en chans nästa gång landets städer möts i komikkamp; www.ordvits.se Läs, begrunda och ta stegvis in i era vardagskonversationer. Så kanske vi ses på prispallen nästa gång.

Grattis Göteborg! Härligt vitsat, skojat och lustigkurrat. Oldsberg nämner Västerhavet och Amerikalinjen. Må så vara. Men jag tror mer att förklaringen ligger i den här vedertagna sanningen:

Reklam som ger ett regnigt Göteborg lite hopp igen

Jag har alltid tänkt att om jag skulle sätta ihop ett Göteborg-soundtrack så skulle det inte inledas med Håkan Hellströms anthem ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” utan det gamla örhänget ”Raindrops keep falling on my head”. För idag, efter att stan oväntat blivit bortskämd med solsken i flera veckors tid, var allt som vanligt igen. Dripp dropp mot fönstret. Och den ständiga frågan om det ens är någon idé att försöka värja sig mot vätan med ett paraply. För som alla göteborgare vet så går regnet i stort sett alltid hand i hand med blåst i vår stad. ”Förbannade ruskkust”, som någon utbrast innan hon tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm.

Men sådana här dystra dagar är det tur att det finns reklamkampanjer som kan få en på andra tankar. Som kan få en att tänka tillbaka på sol, sommar och lata dagar på bryggan igen.

plantagen-solstol

I all sin enkelhet har Plantagen fått till ett rätt bra samspel mellan skruvad text och rak bild. Deras payoff ”Där livet växer” tycker jag också är trevlig. Och på affischen nedan har de till och med vitsat till det lite.

plantagen-rabatt

Hur ska man presentera ett reaerbjudande om inte med en ordvits! Härligt Plantagen, ni ger en copywriter, vars hår är extremt känsligt för väta, lite hopp om sol och värme igen.