Copy Charlottes krönika i On Track

Ni som då och då har vägarna förbi centralstationen i Göteborg vet att där finns en trevlig gratistidning som heter On Track. De närmaste veckorna bör ni vara extra noga med att norpa ett exemplar då jag har bidragit med en krönika på temat tåg i detta nummer. Att i dessa dagar av väderchockar och tågkaos, för att prata kvällstidningska, pränta ner något positivt om ämnet var inte det lättaste, men jag gjorde ett ambitiöst försök och här är resultatet.

För er som inte uppskattar otydliga mobilkamerabilder, inte har hökögon eller inte möjlighet/ork att springa ner till centralen för att få tag på tidningen får istället chansen att läsa min krönika här. Enjoy!

————————————————————————————-

Tåget – en spelare att räkna med i upplevelseindustrin

Du ska hälsa på din kompis i Malmö. Vad väljer du – bilen eller tåget? Låt oss bortse från miljöpåverkan och prisjämförelser och istället tala om möjligheten till nya upplevelser. Där slår tåget bilen på teknisk knockout redan i första ronden.

För vad kan hända under en bilresa mellan Göteborg och Malmö? Inte speciellt oväntade saker. Du kanske hör något kul på radion, ser ett och annat vägarbete och har du tur har de någon ny spännande maträtt på vägkrogen du stannar vid.

På tåget däremot, där kan vad som helst hända. Du kan få uppleva när Häckens supporterklubb uppsluppet laddar inför bortamatchen i Skåne. Du kan få höra en 14-åring högljutt referera en rafflande helg i sin mobil. Du kan få se en kändis. Kristina Lugn eller Peter Jidhe skulle du knappast hitta i baksätet på din bil, eller hur?

Men framför allt kan du möta en ny bekantskap som du aldrig skulle ha stött på annars. Era platsbiljetter för er samman. Kanske med ödets hjälp ibland. Och även om det inte är din framtida partner eller en vän för livet som hamnar i sätet intill kan möjligheten att få sitta bredvid någon ostört i flera timmar skapa de mest fascinerande möten.

Som den gången jag hamnade bredvid en man i 75-årsåldern som med sitt ärrade ansikte och vildvuxna hår såg ut att ha upplevt en del i sitt liv. Tolv år och blyg tyckte jag att det var lite jobbigt att bli tilltalad av en främling, men jag såg att hans ögon var snälla så jag började trevande svara. Modet växte sedan snabbt och snart hade vi ett livligt samtal om allt mellan himmel och jord. Mitt tolvåriga jag hade kanske inte så mycket att bidra med, men jag fick veta desto mer om honom. Det var världsomseglingar på de sju haven, middagsbjudningar med Tage Erlander och jag vet inte allt. Kanske var inte ens hälften sant, men jag var hänförd. Och minns det än i dag.

Så ta tåget och upplev något oväntat. Och träffar du ditt livs kärlek kan ni ju byta ut Ulfs Lundells ”Kärleken förde oss samman” mot ”Platsbiljetterna förde oss samman” på bröllopet …

———————————————————————————–

Svänger
Gatumusikanterna som sitter på Drottningtorget och både trevligt och svängigt välkomnar alla som kommer ut från centralstationen med glad trumpet- och dragspelsmusik. Så här enkelt är det att göra en stad lite gladare.

Svänger inte
Att hitta tonårens favorit-tv-serier på DVD och upptäcka att humorn tyvärr har tuggats sönder av tidens tand. Ännu en krossad illusion.

Annonser
Published in: on 09 mars 2010 at 17:01  Comments (2)  
Tags: , , , , , ,

Jag är damföretagare (min krönika i KungsbackaNytt)

Om ni klickar HÄR och bläddrar fram till sidan 23 kan ni läsa min krönika i KungsbackaNytt. I dag föredömligt placerad bredvid ett pastarecept.

Och för er som inte känner för att klicka er vidare till KungsbackaNytt, men ändå är lässugna serverar jag även krönikan här. Enjoy!

Jag är damföretagare

Jag googlar frasen ”manligt företagande” och får 815 träffar. Jag googlar frasen ”kvinnligt företagande” och får 34 100 träffar. Oj! Är antalet kvinnor som driver företag många fler? Nej, naturligtvis är det återigen mannen som är normen. När en man driver en affärsrörelse kallas det företagande, men när en kvinna gör samma sak heter det istället kvinnligt företagande.

Så här är tydligen världen.

När jag växte upp spelade jag fotboll. Eller förlåt, jag menar förstås damfotboll. För innan vi ens hade genomfört vår första passningsövning fick vi unga flickor lära oss att vi inte spelade fotboll utan att vi spelade en slags avvikande variant som hette damfotboll. Varför ska det så ofta sättas ett prefix i stil med ”tjej-”, ”dam-” eller ”kvinnlig” framför aktiviteten när kvinnor företar sig någonting? Är det för att vi ska förstå att det är en avart vi har att göra med?

Som företagare vill jag inte att mitt kön ska vara viktigare än hur affärsrörelsen drivs. Jag vill inte bli sedd som en särart. Och det finns saker vi företagare av kvinnligt kön kan göra. Vi kan se till att bli fler. Bli lönsammare. Börja spela i samma liga som männen. Inte acceptera att våra villkor är annorlunda och därför fortsätta att endast utgöra en fjärdedel av företagarna i vårt land.

Så här följer ett par råd på vägen mot att bli bara företagare för dig som är kvinna: Sluta att vara blygsam med vad du kan, lär dig att säga nej, ta ordentligt betalt, släpp kraven på att vara perfekt och se till att hemarbetet fördelas rättvist. Någonting här som känns orimligt?

Alla gamla synsätt går kanske inte att förändra i ett huj, men ser vi oss själva som företagare istället för kvinnliga företagare är mycket vunnet. Om vi ser det som självklart att spela på samma spelplan som männen behövs förhoppningsvis inga ambassadörer för kvinnligt företagande eller statliga hjälpinsatser i framtiden. Så låt oss se till att normen för företagande inte blir ett kön utan en människa.

—————————————————————————————————————

Svänger
Att när besökte KungsbackaNytt för första gången på länge fick spela pingis. Pingis är bra för mig och mitt välbefinnande.

Svänger inte
Att mitt kontor inte har något pingisbord. Jag kommer att lyfta frågan inom kort.

Min krönika i KungsbackaNytt

”Jag är inte bara tandläkare, jag är mamma också”. Minns ni den otäcka reklamfilmen med den obehagliga kvinnan som pratade sig varm om någon tandkräm? Oavsett kvaliteten på den reklamen så har den frasen etsat sig fast i alla fall mitt minne. Och i dag kan jag använda den själv: Jag är inte bara copywriter, jag är krönikör också.

I mitt arbetsliv har jag av någon anledning ofta haft anknytning till Göteborgs kranskommuner. Jag har haft kontorsjobb i både Partille och Lerum och nu skriver jag krönikor för Kungsbackas tidningsstolthet – KungsbackaNytt! Och vet ni, bland mina medkrönikörer finns ingen mindre än:

I alla fall mannen bakom denne himla käcka figur, Lasse Brandeby. Jag tycker det är rätt stort. Fr o m i dag och en vecka framåt kan ni läsa min krönika om småföretagande HÄR (sedan finns tidningen givetvis kvar i arkivet). Bläddra fram till sidan 12 så ser ni mitt alster bredvid en annons om julgranar.

Ansatsen är att försöka peppa Kungsbackaborna att bli egna företagare och  jag hoppas att jag lyckas. Och för att göra det enkelt för intresserade läsare publicerar jag även krönikan nedan:

———————————————————————————————

ATT SLUTA LYSSNA KAN FÖRÄNDRA DITT LIV 

Kristider. Lågkonjunktur. Elände. Ungdomsarbetslösheten är näst högst i hela Europa, i Kungsbacka högst i Göteborgsregionen. Människor letar desperat efter en mirakelmedicin mot vår tids stora samhällssjukdom. Kanske skulle småföretagandet kunna vara botemedlet?

Nej. Det kan inte bota. För alla människor har inte entreprenörskapet i sig. Sverige är fullt av jantelagsfjättrade trygghetsnarkomaner som hellre skulle hugga av sig handen än bli egna företagare. Det är inget fel med det. Men småföretagandet skulle kunna lindra en hel del – många av oss skulle kunna bli riktiga superentreprenörer. Om vi bara vågade.

Tragiskt många affärsidésfrön får aldrig planteras, gro och växa till något fantastiskt. Affärsidéer som om de förverkligats kunde ha blivit succéer som Spotify och spikmattan. Eller åtminstone blivit Kungsbackas populäraste kafé.

Varför vågar vi inte? Oftast är det inte någon avundsjuk ”medmänniska” som trycker ner dig utan den du ser i spegeln.  Den envisa inre rösten som säger ”Lilla vän, det där klarar inte du”. Tänk om vi kunde sluta lyssna på den. Vilka saker som skulle kunna hända.

Visst, i början är det osäkerhet, låg lön och knepiga blanketter som gäller. Riktiga hoppa-i-brunnen-dagar ibland. Men också oerhörda lyckokänslor som du aldrig kan få på samma sätt som anställd. Känslan av att ha fixat något så stort själv är oslagbar. Och du får ordning på ekonomin så småningom – staten ställer dessutom upp med starta-eget-bidraget det första halvåret.

Det är inte så farligt som du tror. Allt handlar om att våga och vilja. Att tro på dig själv och din förmåga. Du behöver inte ha den fulländade affärsidén – inställningen är mycket viktigare. Så skapa det jobb du vill ha om det inte finns. Bli stans bästa massör, noggrannaste revisor eller elektrikern som drar sladdar som ingen annan. Gör det som får just dig att glädjedansa. Då kommer du att göra det bäst av alla.

Så sluta lyssna på din inre röst – då kan vad som helst hända.

(Krönika i KungsbackaNytt 2009-12-16)

———————————————————————————————

Svänger
Att det är på god väg mot ”Hej, mitt vinterland” utanför fönstret.

Svänger inte
Allt jag har att göra i kväll innan min resa till Stockholm i morgon förmiddag. Det kommer bli svettigt.

Published in: on 16 december 2009 at 12:23  Comments (1)  
Tags: , , , ,