Storstilat varumärkesbyggande av ordningsmakten

Copy Charlottes senaste uppdrag är att utforma en varumärkesplattform åt ett företag inom robotautomation och allt det här har fått mig att fundera mycket på vikten av varumärkesvård.

Allt är varumärken nuförtiden känns det som. Alltifrån storföretag till privatpersoner ska fokusera på sina varumärke. Faktumet att man numera t.o.m. ska behöva se på sig själv som ett varumärke som ständigt måste vårdas kan få vem som helst en smula stressad. Allt du företar dig avspeglar sig i ditt varumärke. En Facebook-bild från någon privat fest när du bjudit på dig själv lite för mycket kan spoliera din karriär om fel person får syn på den.

Några som ju har stora problem med sina varumärken är våra olika samhällsinstanser. Ett exempel är Försäkringskassan som i dagarna satsar 10 miljoner på att försöka framstå i bättre dager. Återstår att se om de lyckas.

Men ibland räcker det med betydligt mindre insatser än 10 miljober för att lyckas ladda sitt varumärke med betydligt bättre värden. Jag får fortfarande, vet inte om det beror på en vägran att bli vuxen, känslan av ”vad har vi gjort för fel nu” istället för ”vad tryggt att de är i närheten” när jag ser en polis. I den bästa av världar skulle medborgarna uppskatta att ha konstaplarna synliga i samhället, men olika händelser har ju de facto svärtat ner deras varumärke. 

Naturligtvis är det egentligen så att merparten av kåren består av bra och duktiga yrkesmän, men i varumärkesvärlden heter det ju att ”den upplevda verkligheten är verkligheten”. Den bild medborgarna har i sitt medvetande är den som gäller, oavsett sanningshalten i den.

Men en händelse i veckan fick mig att omvärdera ordningsmakten en smula. Jag och min kamrat hade delat en flaska vin och eftersom kvällen var ung beslutade vi oss för att gå till bensinmacken och köpa folköl att ytterligare förgylla kvällen med. Där hamnade vi bakom en polisman i kön och i vanlig ordning skärpte jag till mig lite extra. Min kompis Maria däremot, verkade helt sakna respekt för denna yrkesgrupp och sprang, efter att ha betalat för sina folköl, efter polisen och ropade:

– Hej, kan du skjutsa hem oss?
Jag ville sjunka genom jorden. Jag såg framför mig hur han tog ifrån oss folkölen och drog fram handklovarna. Skulle vi få tillbringa natten i häktet rentav? Naturligtvis inträffade inte detta. Istället förklarade polismannen vänligt att han inte kunde göra det för att han skulle tvätta sin bil. Maria visade då återigen prov på framåtanda och respektlöshet:

– Får vi åka med i biltvätten?
Nu trodde jag att hon blivit skvatt galen. Vem talar så till ordningsmakten? Men döm av min förvåning när han faktiskt lät oss göra det – med ett löfte av att sedan skjutsa hem oss. Något började hända i den här samhällsmedborgarens medvetande – vilken hedersknyffel! Väl på plats i baksätet på polisbilen och på väg in i biltvätten kom kvällens tredje vågade fråga:

– Är det okej om vi korkar upp?
Jag som nu hade förlikat mig med faktumet att jag befann mig i en polisbil, skämdes fortfarande ändå rejält för att jag hade de där folkölen i handen. Men konstapeln, som redan visat vilken skön person han var trots att han var i tjänst, svarade att det var inga problem. Så vi öppnade varsin burk, skålade med polismannen och under livligt samspråk, där jag fick tillfälle att tilltala honom med både ”konstapeln”, ”länsman” och ”ordningsmakten”, skjutsade han hem oss.

Vilket varumärkesbyggande, mina vänner. Från att ha haft en respekt mestadels baserad på rädsla har jag insett att poliskåren inte är så tokig ändå. Att en konstapel kan vara en rolig och sympatisk människa och inte en bufflig knöl som bara vill sätta dit människor. I fortsättningen ska jag le mot polisbilarna när de kommer.

Och det bästa av allt – jag fick tillfälle att vårda mitt eget varumärke på Facebook med följande storstilade statusuppdatering:

Har druckit folköl i en biltvätt i en polisbil. 

——————————————————————————————–

Svänger
Dagens datum. Det kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för det var då jag fick in foten i reklambranschen. Det ska firas ikväll.

Svänger inte
Att ha laddat upp hela förmiddagen för en långpromenad, t.o.m. ha tagit på sig bra skor och sedan bli överraskad av en störtskur.

Vad är väl en bal på slottet?

Vi har väl alla haft den där känslan av att vi borde ha befunnit oss någonstans vid något visst tillfälle. Känt det där lilla suget i magen i ögonblicket då vi vet att något fantastiskt pågår på en plats där vi inte är. Vid dessa tillfällen brukar jag göra mitt bästa för att tänka att det nog inte är något särskilt ändå. Riktigt banka in den där vad-är-väl-en-bal-på-slottet-tanken i huvudet. Men när jag sedan får se det i efterhand på YouTube så vet jag säkert. Det finns ingen annanstans i världen jag istället borde ha varit just precis då.

Kvällen den 21 november 2009. Fibes, Oh Fibes! Berns, Stockholm. Och var var jag? Jo, i ett grått Göteborg. Vad ska man säga?

——————————————————————————————–

Svänger
Att min nya storsatsning börjar ta form på riktigt nu.

Svänger inte
Att Posten placerat mitt utlämningsställe uppe på ett mindre berg. Är det verkligen rätt att man ska behöva luta sig mot disken av trötthet innan man klarar av att lämna fram sin avi?

Recept på hur man klarar hösten på västkusten?

Så var den till ända, ännu en vecka av ett intensivt regnande i sann göteborgsk anda. Mängden nederbörd som den här staden kan uppbringa på en enda vecka är ibland häpnadsväckande. Egentligen tar det mig emot att skriva om något så trist som vädret, denna kronjuvel bland ämnen för en kallpratskonversation, men nu har jag fått nog. Varför ska det alltid regna på mig?! Vad har vi göteborgare gjort för att förtjäna detta? Är det ett straff för alla dåliga ordvitsar som härstammar härifrån, eller vad är det?

Och i nästa vecka ska det tydligen fortsätta på det inslagna spåret. Efter ett antal höstar här på västkusten har jag börjat förstå varför den här delen av landet har högst användning av antidepressiv medicin i hela Sverige. Att knapra lyckopiller kanske är det enda sättet att varje höst under en hel livstid kunna stå ut i det här regniga mörkret? 

Själv har jag tur som har världens roligaste jobb, att få jobba med idéer och copy hela dagarna gör att det går att få upp mungiporna trots att regnet öser ner utanför fönstret. Jag kan bara föreställa mig hur det är för dem som sitter på ett jobb de vantrivs med större delen av dagen för att sedan bege sig hem i ett hopplöst dripp dropp.

Men kanske har Lantmännen lösningen för de som känner att mörkret lagt sig som en ogenomträngbar hinna över dem denna höst:

Istället för att springa iväg till terapeuten ska vi sätta en deg. Knåda denna istället för hjärnan. Ja, det kanske fungerar. I alla fall verkar priset för denna typ av terapi vara betydligt billigare än 50 minuter hos hjärnskrynklaren.

Om göteborgarna tar och följer Lantmännens recept kommer det bli gott om degar framöver om det här vädret ska hålla i sig. Hela stan kommer kanske svämma över av limpor – har vi otur slutar det hela i en brödets ”Independence Day”. Nej, hemska tanke. Nu får vi gemensamt, för att undvika en annalkande brödkatastrof av gigantiska mått, ta och be till väderguden om nåd. Okej?

—————————————————————————————–

Svänger
Gårdagens improviserade hemmadisco.

Svänger inte
Göteborgs bioutbud. Att upptäcka att filmen man väldigt gärna vill se endast går som matiné på uttrista biokomplexet Bergakungen känns inte kul.

Årets julklapp blir ett par skygglappar

Jaha, då var det dags igen. Dags att börja frukta att slaget är förlorat. Att kriget aldrig kommer kunna vinnas. Jag talar så klart, som så många gånger förr, om det svenska språkets förfall. Dagens dos fick jag på väg hem från återvinningsstationen när jag passerade en taxibil. Med risk för att få en arg chaufför efter mig tog jag tyvärr inget foto på reklamskylten som satt på taket. Det var någon form av företagshälsovård (som jag av omtanke inte tänker hänga ut här) som stod bakom reklamen och där stod:

Ny!
webbsida
besök den nu…

Jag kan inte annat än sucka. Hur tänkte de här? Hade ”Ny webbsida!” inte fått fram det tillräckligt starkt att webbplatsen var ny? Och vad vill de förmedla med punkterna? Att om man går in på webbsidan kommer något riktigt spännande att hända? Något lite farligt, rentav?

Är jag för petig? En pretentiös språkfascist som borde hitta viktigare saker att bekymra sig om? Kanske. Men låt så vara då – någon måste säga ifrån. Och naturligtvis förstår jag att det här företaget bara vill göra människor uppmärksamma på att de finns och att de skaffat sig en ny webbplats. Men poängen är inte att förmedla budskapet så att folk förstår vad man menar, det är att förmedla det korrekt. Är det inte viktigt längre? Går det bra med vad som helst bara folk förstår?

Kanske är det bara så att jag  har missat att man numera kan klä sina budskap med skiljetecken så som man behagar. Att man likt pynt på en julgran kan placera ut dem lite här och var där man tycker att det blir fint.
– Du, sätt frågetecknet där bredvid punkten och semikolonet, det blir fint tillsammans. Nej, lite mer till höger! Så där ja, nu blev det perfekt. Ett fulländat budskap. Bra jobbat allesammans!

Årets julklapp till mig får bli ett par rejält fodrade skygglappar så att jag inte ser dessa störande element. Så att jag kan leva ett normalt liv. Om tomten hör min bön slipper världen gnället från denna språkpolis och ”språkutvecklarna” kan fortsätta förnya! språket! som de vill…

—————————————————————————————–

Svänger
Kvällens delikata vegetariska måltid som jag snart ska svänga ihop åt mitt finbesök.

Svänger inte
Att bo ovanpå en pizzeria. Att varje dag komma hem till en lägenhet som stinker av pizzaos är inte kul. I dag var jag nära att skriva dit ”ventilationssystem” på den skylt märkt ”Fattas” som de har på insidan av sin bakdörr. Denna alltför ofta öppna bakdörr.

Reklamfilmens nya världsrekordhållare

Det är inte varje dag man läser om reklamfilmer som får en plats i Guiness rekordbok. Men nu har det hänt. Evian Rollerblades, gjord i Frankrike 1998, har visats över 45 miljoner gånger på webben. Det är sannerligen ingen dålig siffra. Och sannerligen ingen dålig film, titta själva.

Kanske ska jag betrakta det som tjänstefel att jag inte sett detta charmiga glädjepiller till film. Lite pinigt är det allt. Så jag tar och tittar på den nya världsrekordhållaren en gång till.

——————————————————————————————–

Svänger
Att jag vann en lotteritävling på Kvalitetsmässan idag. Det händer inte varje dag minsann. Två friplåtar till Melodifestivalen kammade jag hem.

Svänger inte
Novembermörkret. Varje år lika tråkigt att tas med.

Varning! En ny sorts nedskräpning i naturen

I helgen har jag försökt mig på det här med att ladda med batterierna genom att åka ut i skärgården. Det blev en lugn helg där det intressantaste var att få reda på hur det var i Sverige innan den praktiska du-reformen slog igenom och det mest dramatiska att ta in båtmotorn för vintern.

Men höjdpunkten var att dra på sig varma stövlar, dra ner mössan över öronen och ge sig ut och spatsera i de vackra bohusländska omgivningarna. Det är inte varje dag jag får möjlighet att andas in havsluft så jag såg verkligen till att djupandas ordentligt. Men plötsligt blev min angenäma upplevelse till ett lågvattenmärke då jag plötsligt fick syn på det här. 

Det var nära att jag satte ett av de djupa andetagen i halsen! Nedskräpning i naturen hör man ju om var och varannan dag. Och visst har jag noterat fula plastföremål som legat och skvalpat vid strandkanten och att folk ibland verkar tro att naturen är en askkopp. Inte alls vackert. Men det här var något helt annat. Språklig nedskräpning och vårdslöshet på hög nivå. En riktigt grov förseelse, detta ”Krabbfiske Brygga”. Vem kan man ringa därute i skärgården? Länsman? Någon kommunal funktion? Den som vet kan väl höra av sig för detta måste sannerligen straffas.

—————————————————————————————

Svänger
Att jag fått möjlighet att vara med och utveckla en varumärkesplattform för första gången. Intressanta grejer, det där.

Svänger inte
Att det är så mörkt i kombination med att jag är så dålig på att tända ljus.

Är det rätt drag att komma till puben i balklänning?

Alltid är det de oskyldiga som får lida, och i dessa bråda tider för Copy Charlotte är det tyvärr bloggen som har fått lida. Men jag ska försöka sticka till den ett inlägg så fort jag hinner.

Något som jag funderat över med tanke på ett kundmöte under morgondagen är en artikel i gårdagens Resumé om tv-serien Mad Mens genomslag. Tydligen så har reklamköparna i det stora landet over there genom denna serie börjat förvänta sig att moderna reklamare ska klä sig som karaktärerna.

De är snygga, de är coola, de är skarpa. Men passar dessa reklamare in i konferensrummet på ett svenskt industriföretag? Jag är inte så säker på det. Om jag och min AD-kollega skulle glida in i snitsiga kostymer och en styling som tagit oss halva morgonen, skulle våra potentiella kunder känna sig bekväma då? Tänk om de själva sitter där i jeans och en vanlig skjorta? Då känner jag att vår tjusiga outfit snarare skulle stjälpa än hjälpa oss att få ett ja tack på offerten efteråt.

Det skulle vara lite som när man helt missuppfattat klädkoden på en fest. Som när man kommer till hemmafesten i balklänning och alla andra sitter där i jeans och tröja. Eller som när man har fått för sig att det är maskerad och är den enda som kommer till partajet i kaninöron. Ridån går liksom ner.

Mad Men-karaktärerna i all ära, men jag tar det säkra före det osäkra imorgon och lämnar den snitsiga dräkten hemma. Vi får se om det var rätt drag.

——————————————————————————————–

Svänger
Säga vad man vill om hollywoodfrun, men det är humor av TV3 att sända ”Anna Anka och hennes vänner” klockan 15 på julafton när en viss annan anka härjar i en konkurrerande kanal.

Svänger inte
Att behöva dras med en mesig förkylning som aldrig verkar vilja bryta sig ut. Känns fånigt att den hålla på med småhot som lite halsont i all evighet istället för att dra fram det tunga artilleriet och sedan gå över.

Entreprenörens lilla julafton

Ju äldre jag blivit desto mindre har mina ögon glittrat den 24 december och tiden därikring. Det var faktiskt länge sedan jag kände någon större upphetsning kring julafton, speciellt sedan Åhléns och ett gäng andra butiker i stan verkar tro att julen varar ända från slutet av oktober nuförtiden. Den kommersiella hysterin kring denna högtid tycker jag är rätt otäck, men den där magiska känslan är något jag kan sakna från barndomen.

Då är det tur att det finns andra dagar som kan kännas lite som julafton. Som i dag till exempel. Anledningen till mina lyckokänslor är Entreprenörsdagen, en mässa för oss som tycker att det här med att driva eget är livets goda. Tyvärr snålade jag lite och hoppade över kvällens gala, men eftermiddagen var riktigt lyckad och jag knöt flera kontakter som jag har stora förhoppningar på.

I denna samling av härliga människor utdelas endast ett gult kort till den buttre inkassofarbrorn, som efter att inte ens anse det värt att skaka hand, inledde vårt speedmeeting med att kommentera att jag, med hänvisning till att jag tydligen ser ung ut, kunde ha varit hans dotter. Vad svarar man på det? Jaha, vilken tur att du ser gammal nog ut att kunna vara min morfar då! Suck. Karln sa efter denna dräpande inledning inte så mycket mer. Inte jag heller för den delen, och resten av vårt samtal blev en fem minuter lång pina. Han kommer inte att vara mitt förstaval vid eventuella inkassobehov i framtiden.

Men förutom denne skummis får alla jag pratade med höga trevlighets- och inspirationspoäng. Speciellt roligt var att jag passade på att haffa en av mina favoritbloggare Mattias Åkerberg som skriver den finfina reklambloggen Please copy me. Tycker man att någon gör ett bra jobb är det roligt att få tala om det för personen i fråga.

Mattias var för övrigt inblandad i världsrekordförsöket i idégenerering som pågick under eftermiddagen. Bakom detta stod Navid Modiri och hans projekt 365 saker, och av jublet strax efter kl 16 kunde man förstå att deltagarna klarat att hitta 365 hållbara affärsidéer på 3,65 timmar. Grattis till er och en guldstjärna till Navid för ett prima initiativ.

Nu går en nöjd företagare snart till sängs med funderingen om sju visitkort under kudden leder till att man drömmer om sin framtida storaffär?

——————————————————————————————-

Svänger
Den stundande långhelgen i Stockholm.

Svänger inte
Den person som fick hjärnsläpp och placerade det ena sätet framför det andra på de där stenåldersgamla spårvagnarna som Västtrafik envisas med att köra omkring med. Jag är trött på att klättra in på min plats!